Daniel Hedén s-reflektioner

Jag har fått en ny partiledare

2012-01-30T10:05:00.003+01:00

Ja, så fort det kan gå. Plötsligt hade vi en ny partiledare. Och alla gamla var där och gratulerade honom. Utom de döda. De hade giltigt förfall.

Eftersom min nätaktivitet legat nere ett tag har jag inte kommenterat alla turer kring Juholt, hans partiledartid och hans avgång tidigare. Och nu känns det kanske lite sent att börja. Men för att göra en lång historia kort så har det allra jobbigaste varit att känna hur partiet sakta förlorat sin relevans. Läckor från vad som borde vara interna överläggningar, representanter från högsta ledningen som öppet säger att de bara har förtroende för sig själva och minsann inte för någon kongressvals ordförande, en ofta slarvig och oproffessionellt agerande partiledare och så en oerhört ensidig rapportering i riksmedia (för jag hävdar att det också funnits en annan bild av Juholts partiledartid än den som figurerat i aftonbladet) and there you have it. Känslan av att arbeta för en rörelse som håller på att ta kollektivt självmord är allt annat än angenäm. Särskilt som vi är flera som ändå lägger ner ganska mycket tid på något vi i grunden tycker är viktigare än namn, utseende och pressreleaser. Som folkhälsoarbete, fattigdomsbekämpning och jobbpolitik, för att bara nämna något.

Nu kanske den tiden är över. Håkan Juholt tvingades bort. Göran Greider uttryckte det som att det var en tredjedel Juholt, en tredjedel partiet och en tredjedel media som fick det att hända. Han har nog rätt. Två tredjedelar av det ursprungliga problemet finns i så fall kvar. Hälften av det kvarvarande problemet äger vi själva. Hur vi nu agerar som parti kommer att avgöra våra möjligheter att vinna val 2014.

Stefan Löfvén heter vår nya partiledare. Det tror jag kan bli hur bra som helst. Det verkar vara en sympatisk och vänlig person med hög integritet och med stora kunskaper i industripolitik. (Och ja, herregud vad vi saknat folk med den sistnämnda kompetensen.) Hans historia har nu berättats i diverse tidningar och inget till hans nackdel har hittills framkommit. (Fosterhemsplacerad, SSU-klubbsstartare, svetsare, ett par år på socialhögskola, tidigare internationell sekreterare för Metall.) Jo, han har i sin roll som ordförande för IF Metall brutit samordningen i avtalsrörelsen kring jämställdhetspotter (och istället förespråkat låglönepotter) och han har försvarat kärnkraften mot nedläggningsivrare som mig själv. Och tur är väl det, att vi har hittat någon som dristat sig till att ha egna uppfattningar i viktiga frågor och också vågat stå för dessa. Man hade ju också kunnat välja någon av alla dem som aldrig haft några sådana, än mindre vågat stå för dem.

Jag inser att Stefan Löfvén inte i sig själv är någon frälsare för vårt parti. Men mest av allt behövde vi just nu någon som kan få vårt parti att bete sig som ett parti. I det avseendet är det som lyfts fram emot honom, att han inte sitter i riksdagsgruppen och inte har statsrådserfarenhet, snarare ett par av hans stora förtjänster. Det innebär dels att han aldrig deltagit i någon pajkastning och personstrider om poster och ansvarsområden i politiken, dels att han möjligen kan bidra med några politiska tankar som vuxit fram utanför dessa klart begränsande ramar. Det kunde vi nog alla må bra av. Hans långa erfarenhet av att leda en stor organisation talar verkligen inte heller emot honom.

Jag har för mig att jag och Stefan Löfvén stod på olika sidor när det folkomröstades om EMU, och jag tror mig veta att det finns gott om andra frågor där det kommer att finnas anledning för mig och för andra att strida på kongresserna mot partiledningen. Så som det ska vara. Men nu handlade det inte i första hand om att hitta någon vars åsiktskatalog bäst överensstämmer med min. Det handlar om att det måste finnas kvar ett parti som det är värt att bråka i. Jag orkar liksom inte lägga en så stor del av mitt politiska engagemang på att diskutera personfrågor längre. (Och det måste sluta skickas sms till journalister så fort en förnärmad huvudstadspartist fått en fis på tvären.) Det finns trots allt mycket kvar att vara rädd om i det här partiet. Och det finns så mycket som kan bli så oändligt mycket bättre om vi bara fick ägna oss åt att prata, skriva och utveckla politiken istället för att ta heder och ära av varandra i tid och otid. Jag tror att Stefan Löfvén mycket väl kan vara rätt person att få människor från alla läger att enas kring att så är fallet. Och kan han det är valet 2014 långt ifrån förlorat.

Låt mig ändå, efter dessa förhoppningsfulla rader, ge ett litet tips om ett lämpligt område att börja utöva ledarskap. Riksdagsgruppens erbarmligt dåliga hantering av europakten som slutade med att vi nu gett grönt ljus åt statsministern att förhandla in oss i denna undergångspakt lämnar oerhört mycket i övrigt att önska. Läs därför gärna Tony Johanssons Tidenartikel i ämnet och ta sedan en diskussion om hur beslut om partilinjen egentligen ska fattas i riksdagsgruppen. Vår linje i sådana frågor kan ju rimligen inte vara beroende av vem man frågar och när. Jag bryr mig egentligen inte om vilken arbetsordning som gäller där uppe, bara alla följer en och samma så det blir någorlunda transparent för oss som försöker följa spektaklet. Det kan ju vara något för en ny partiledare att titta på. Lycka till, Stefan!

För övrigt har en av mina favoritförfattare redan hittat hem. Och det finns goda skäl att påminna om att det faktiskt under hela den här tiden då det bara verkar ha funnits en person med nyhetsvärde i hela nyhetssverige så har det faktiskt funnits en massa andra saker som nog egentligen hade varit viktigare att vi pratade lite om. Vill man ändå absolut läsa något om s-krisen tycker jag man högaktningsfullt ska strunta i kvällstidningar och borgerliga ledarsior och istället läsa den här av Torbjörn Nilsson och Claes Lönegård. Och kanske samtidigt lyssna in Springsteens nya singel.

Visionära vårdval?

2012-01-26T09:17:00.003+01:00

Satt och läste den här häromdagen. Jo, jag vet, det är en revisionsrapport om kvalitetsstyrning i den skånska primärvården, men jag tycker ju att sånt är ganska kul. Den säger i alla fall att det fortfarande finns stora kvalitets- och ledningsbrister i Hälsoval Skåne som modell och i den offentliga utförarens (förvaltningen Primärvården Skåne) styrning. Alltså precis just det som är den politiska majoritetens ansvar att förebygga, följa upp och fatta beslut kring.

Istället för att göra detta ägnar Region Skånes borgerliga majoritet det mesta av sin tid åt att försöka komma på nya områden som kan bli föremål för privatisering och införande av vårdval. Det är ett uttryckligt mål i budget att så ska ske (se tex s 26). Det ryktas om inspirationsmöten där man tillsammans försöker spåna fram nya områden där man kan ha vårdval. Sanningshalten i dessa rykten är för mig okänd, men på ganska kort tid har man i alla fall nu kommit fram till att missbruksvården, ögonsjukvården och tandvård är lämpliga kandidater (vilket kan vara sant avseende missbruksvården, men knappast de övriga två). Att lägga ovanpå de redan befintliga avseende vårdcentraler, BVC, MVC, KBT, MMS, audionommottagningar och starroperationer.

Vårdval inom specialistvården är förvisso, rent generellt, en riktigt dålig idé med väldigt få undantag. Men lika allvarligt är att detta fokus på att ständigt hitta nya vårdval tar kraft och fokus från de områden där det faktiskt skulle finnas en viktig poäng med att utveckla fungerande valfrihetsmodeller. Som framförallt primärvården, men möjligen även rehabilitering och missbruksvården. Det största sveket gäller naturligtvis Hälsovalsmodellen inom primärvården. För trots att vi kan se viktiga förbättringar sedan modellen infördes (fler besök, bättre tillgänglighet och nöjdare patienter) så är dessa förbättringar långt ifrån av den storleksordningen att det finns skäl att slå sig för bröstet. Och trots att man skruvar litegrann i ersättningsmodellen varje år så väntar flera centrala frågor fortfarande på sin lösning och i vissa fall har utvecklingen istället gått åt fel håll. Istället för att försöka krysta fram svaret på frågan "Vilka fler områden kan vi ge riskkapitalbolagen fri dragningsrätt på?" borde inspirationsmötena handla om
"Hur ser vi till att verkligen få ut mer öppenvård nära patienten?"
"Hur kan vi värna äldre multisjuka i en modell med hård kostnadskontroll och fast ersättning?" (viktningen av vårdpengen är viktig, men uppenbart inte tillräcklig)
"Hur förbättrar vi samverkan med kommunerna?"
"Hur förbättrar vi samverkan med specialistvården?"
"Hur ser vi till att IT-frågan får en acceptabel lösning?"
"Hur ser vi till att modellen ger ekonomisk bärighet åt vårdcentraler i socialt utsatta områden?" (där återigen viktningen av vårdpengen är viktig, men har varit uppenbart otillräcklig för att förhindra nedläggningar av vårdcentraler i Lindängen i Malmö och centrum i Landskrona)
"Hur ser vi till att personalen verkligen upplever de ökade frihetsgrader som var ett av modellens viktigaste syften?"
Och jag skulle kunna fylla på med frågor om kompetensförsörjning, läkemedelsförskrivning, underfinansiering, folkhälsoarbete, fysisk tillgänglighet och you name it. Modellen är inte färdig. Och den behöver väldigt mycket arbete för att bli det.

Men majoriteten vill hellre förvalta en ofärdig modell (vars ursprungliga syften och mål jag delar) och kallar sig istället visionära när de pratar om utveckling av nya vårdval inom specialistvården och det fria vårdsökandet inom EU. Låt mig därför avsluta med att säga två saker om detta. För det första är det ett faktum att för de allra flesta patienter, inte minst de yngsta och de äldsta, kommer utlandsresa aldrig att vara aktuell oavsett liberaliseringsgraden i patientdirektivet. Utlandsvård är en fråga på marginalen och förtjänar uppmärksamhet i relation till detta. För det andra är vårdval i specialistvården inget nytt. Det provades med den borgerliga regeringen i början av nittiotalet och vi lider fortfarande av konsekvenserna av denna reform (som avskaffades efter maktskiftet 94). Det blir dyrare, mer uppsplittrat och (med nästan absolut sannolikhet) sämre kvalitet. Och det går rakt på tvärs med arbetet med att utveckla process- och flödesstyrning i vården och utveckla fungerande samverkan mellan olika huvudmmän, specialistområden och vårdnivåer. Därför är femklövern i Region Skånes utvecklingsidéer varken framåtsyftande eller visionära. Dess kopplingar till tidigare erfarenheter och brist på koppling till dagens stora utmaningar inom vården gör de snarare bakåtsträvande och reaktionära. Och det är verkligen inte rätt medicin för en skånsk sjukvård i ekonomisk kris och organisatorisk oreda.

Personalpolitisk debatt i fullmäktige

2011-05-04T10:52:00.003+02:00

Igår diskuterades Region Skånes årsredovisning med tillhörande personalredovisning i regionfullmäktige. Ansvarade själv för debatten kring personalpolitiken. Nedanstående är naturligtvis inte exakt vad jag sa, men är vad jag hade skissat på innan jag kom till fullmäktige. Så håll till godo, den som är intresserad.

Region Skånes personalredovisning för 2010 bär tydliga spår av den besparingspolitik som förts under flera år med nuvarande borgerliga majoritet. Bruket av visstidsanställda och timpersonal ökar, liksom bruket av bemanningsföretag. I medarbetarenkäten ser vi hur den arbetsrelaterade utmattningen ligger på en ”kritisk nivå”. Avseende sjukfrånvaron går samtliga siffror åt fel håll, utom de sjukskrivningar som sträcker sig längre än 180 dagar. Frisknärvaron minskar, i motsats till vad personalutskottets ordförande hävdar i sin inledning.

Trots tydliga tecken på en ökad stressrelaterad ohälsa väljer majoriteten att slå sig för bröstet för en ”minskad sjukfrånvaro” och ”en lyckad satsning på rehabilitering”. Men att de långa sjukskrivningarna minskar är sannolikt snarare en följd av tidsgränserna i den nya utsorteringskedjan i sjukförsäkringen, än av rehabiliteringsinsatser. Bortses från dessa återstår bara siffror som går åt fel håll och en ökad ohälsa bland Region Skånes anställda.

Det är, inte minst utifrån en ökande ohälsa, anmärkningsvärt att personalredovisningen nogsamt undviker att tala om de problem som många anställda upplever i sitt arbete. Som stress, underbemanning, orimliga chefsuppdrag, otrygga anställningsförhållanden och låga löner. Istället pratar man om vikten av att stärka Region Skånes varumärke. Jag skulle tro att en rejäl satsning på lönenivåerna i de kvinnodominerade yrkesgrupperna inom vården i ett slag kraftigt skulle öka Region Skånes attraktivitet som arbetsgivare. Men det är naturligtvis bara ett förslag i all blygsamhet. Det är ju inte omöjligt att det fungerar precis lika bra med en utökad kommunikationsbudget.

Och jo, jag tycker faktiskt att det där är lite märkligt. När jag läser förslagen i det som kallas ”Personalpolitik 2.0” så är det faktiskt slående hur mycket ansträngningar som ska ägnas åt att stärka Region Skånes varumärke. Detta är alltså personalavdelningens uppgift. Inte kommunikationsavdelningen, utan personalavdelningen. Jag tror att faktiska personalpolitiska åtgärder för att förbättra situationen för många anställda inom Region Skåne är bra mycket effektivare för att långsiktigt kunna rekrytera och behålla bra personal.

Så noterar jag det som inte utvecklas särskilt mycket i personalredovisningen. Brotten mot samverkansavtalet, det förlorade förtroendet bland de fackliga organisationerna och den överhuvudtaget frostiga inställningen från arbetsgivarsidan till dialog med personalorganisationerna. För hur ska man egentligen kunna bedriva en lyckad personalpolitik om man ser dialogen med de fackliga mer som ett hinder än en tillgång? Frågan är allvarligt menad. De brister i förtroende som finns mellan fack och arbetsgivare, och som särskilt kom till uttryck i att Vårdförbundet beslöt att säga upp samverkansavtalet med regionen, kommer att tarva en hel del jobb för att överbrygga. Om en god och konstruktiv samverkan inte bara ska ha en hög teoretisk prioritet i dokument, utan även en hög praktisk prioritet och betydelse krävs ledarskap, såväl politiskt som från tjänstemannaorganisationen. En självkritisk och problematiserande hållning i personalredovisningen skulle kunna vara en början till detta.

Ja, och sen hade jag tänkt säga något om kvaliteten på medarbetarsamtalen, rimliga och orimliga chefsuppdrag och dess koppling till måluppfyllelse för den personalpolitiska visionen. Men då tog tiden slut och majoritetens företrädare, personalutskottets ordförande Katarina Erlingsson (C), hade visst inget att invända mot ovanstående beskrivning av verkligheten. Det blev i alla fall ingen debatt, vilket är synd, för personalpolitiken är tillräckligt viktig för att förtjäna en rejäl diskussion. Men det finns ju som tur är flera möjligheter kvar under mandatperioden att återkomma till personalfrågorna. Jag kom i alla fall med i tidningen.

Om ungas behov av delaktighet

2011-04-28T17:21:00.003+02:00

Deltog idag på en konferens om Ungas delaktighet i Skåne. Arrangörer var Region Skåne, Kommunförbundet Skåne, Länsstyrelsen och Nätverket för social ekonomi. Deltagare var människor från en mängd olika organisationer och myndigheter och hela dagen ägnades åt diskussioner och seminarier om hur ungas delaktighet skulle kunna ökas. Min egen insats var att delta i den obligatoriska ”panelen” där prominent folk med inflytande ska debattera, diskutera eller ställas mot väggen. Min egen prominens i sammanhanget utgår från mitt uppdrag som vice ordförande i Region Skånes folkhälsoberedning, och antar jag, att jag är yngst av oppositionens representanter i regionstyrelsen.

Som gammal SSU:are i många år engagerar naturligtvis frågan om ungas inflytande och delaktighet. Men när en panel på sju deltagare får 25 minuter på sig att avhandla ett ämne så gäller det att ha en poäng och helst inte fler. Och då brukar jag bara ha en poäng. När ungas delaktighet ska öka så måste vi ställa frågan om vilka unga? Och kring vilka beslut?

Mitt inlägg gick ungefär så här:
Om du tar en valfri skolklass, och så ber du de som skulle vilja var med i vårt nya flashiga ungdomsråd att ta ett steg framåt. Då kan vi be de som gör det att lämna rummet och gå och bilda sitt ungdomsråd. Det är de som står kvar som är utmaningen. De vi skickar ut kommer oavsett våra insatser att prioritera skolan, gå och rösta, engagera sig i nån förening och sannolikt skaffa sig ett jobb de trivs med. De är de som står kvar vi på allvar måste börja jobba med kring ”ungas delaktighet och inflytande”.

Så pratade vi lite om exakt vad man skulle göra med dessa ungdomar. Och det tror jag beror väldigt mycket på var de befinner sig. I Malmö har vi människor som åker runt i skolor och pratar med skolungdomar om samhällsfrågor och politik på ett roligt och engagerande sätt. Det är viktigt. Engagerade lärare är också viktigt. Tillgång till bra jobb, sommarjobb och praktikplatser är bra.

Så tror jag mycket på ett decentraliserat beslutsfattande i frågor som påverkar unga människor i deras vardag. Kring skolgården, fritidsgården, idrottsplatsen eller vad det nu vara månde där ungdomar vistas tillsammans med lärare, fritidsledare, socialarbetare mfl. Låt fler beslut fattas på plats av dem det berör. Det kan handla om så banala saker som färgen på väggarna, växterna på skolgården eller målet för fritidsgårdens sommarresa. Men naturligtvis också om mycket annat. Det är där det börjar och det är där vi kan börja bygga upp ungdomars tro på sin egen förmåga att påverka och delta i beslut. Ja, det är faktiskt viktigare än det där ungdomsrådet bestående av självutnämnda företrädare som redan vet hur man tar för sig. För jobbar vi bara med sånt kommer vi i själva verket bara att öka skillnaderna mellan de ungdomar som redan har ett stort socialt kapital och de som är i stort behov av att bygga upp ett sådant. Det fick vara min poäng idag,

Sluta nu med sammanslagningar och sånt

2011-04-26T14:35:00.003+02:00

Sammanslagningen av sjukhusen i Malmö och Lund har verkligen blivit en följetong i skånsk media. Det började med projektet som kallades ProLuMa (Profilering Lund Malmö) under 2008 och 2009. I slutet av 2009 fattades ett plötsligt beslut om sammanslagning av de båda sjukhusen. Skånes universitetssjukhus, SUS, skulle skapas på två månaders varsel. Detta föranledda en hel del protester, både i sakfrågan och kring beslutsprocessen. Nu fortsätter profileringen av de båda sjukhusen som alltså numera huserar i en och samma förvaltning. Och kring denna profilering stormar det också rejält. Ja, det är faktiskt rena cirkusen ibland när den högsta ledningen byter fot nästan dagligen.

Frågan om en sammanslagning av sjukhusen i Lund och Malmö har funnits med minst sedan Region Skåne bildades 1998. Det har dock alltid fallit på starkt motstånd från profession och i viss mån lokala politiska företrädare. Skälet till att en sammanslagning diskuterats har varit frågan om det är vettigt att konkurrera om patienter och medel till högspecialiserad vård och spetsforskning inom en och samma sjukvårdshuvudman, och mellan två sjukhus med två mils mellanrum. Och det är det ju inte. Så när sammanslagning tidigare har avförts från diskussionen har man istället gått vidare med en samordning specifikt av forskning och högspecialiserad vård i så kallade Högspecialiserade kompetenscentrum (HKC). Det arbetssättet liknar väldigt mycket det som senare föreslogs i en statlig utredning om universitetsmedicinska centrum (UMC). Man skulle lite förenklat kunna säga att UMC kan jämföras med en sammanslagning av samtliga HKC i en organisation. Och den delen av beslutet om Malmö och Lund är väldigt positiv. Men vid sidan av samordningen av forskning och högspecialiserad vård finns, och ska finnas, i Malmö och Lund två fullvärdiga akutsjukhus med stora patientunderlag och goda förutsättningar att fortsätta utvecklas som två olika sjukhus i två olika sjukhusstäder. Så borde ju också beslutet ha sett ut, naturligtvis. Samordna det som måste samordnas, och låt bli det andra.

Så varför kan det vara dåligt att ha för mycket verksamhet i en och samma förvaltning. Varför ligger inte alla sjukhus i Skåne i en och samma förvaltning? Eller alla sjukhus i Sverige, för den delen? För det är ju lätt att tro, när man hör många företrädare att det inte finns nån hejd på vilka stordriftsfördelar vi kan få ut, bara vi skapar större enheter. Och jag tror i stor utsträckning att det är precis tvärtom.

Det finns naturligtvis många skäl till att en verksamhet kan bli effektivare och billigare om man samordnar och slår ihop olika enheter. Man kan utnyttja gemensamma resurser och teknologi bättre, man får bättre möjligheter att specialisera sig och det blir lättare att planera en verksamhet med större patientunderlag (ju större underlag, desto större chans att utfallet blir som man förväntar sig; ”de stora talens lag”). Lägg till samordnad administration, gemensamma upphandlingar och ökade möjligheter till samverkan mellan olika verksamheter om de finns under samma tak så har vi ett ganska övertygande case för att ju större en enhet kan vara desto bättre är det. Men det finns också flera skäl till att en verksamhet riskerar att bli sämre om den blir alltför stor och alltför koncentrerad. Drar vi det för långt tvingas vi lägga ner alla vårdcentraler och flytta in även den verksamheten på våra sjukhus, som vi dessutom måste bedriva i en gemensam förvaltning i hela Skåne. Så varför föreslår ingen det?

Det stora problemet handlar naturligtvis om problem med ledning och styrning av en stor organisation. Det som brukar heta ”långa beslutsvägar”, som leder till ineffektivitet, kroniska bristsituationer och långa väntetider på att någon annan ska göra nåt som en tredje måste vänta på innan nånting kan utföras som en fjärde har beställt. Och sånt blir inte bättre av att verksamheterna, som på SUS, rent geografiskt befinner sig på helt olika ställen. Så har vi genomsnittssjukan. I en stor organisation som fungerar ”i stort sett bra” kan det finnas verksamheter som fungerar alarmerande dåligt utan att ledningen tycker det är en större katastrof och insatserna kan bli därefter. Ju större en verksamhet är, desto mer perifera blir verksamhetens problemområden.

Så finns ju också själva produktionsaspekten. Ju mer standardiserade produkter en verksamhet producerar, desto större kan vi anta att stordriftsfördelarna är. Men ju mer man pysslar med specialbeställda och individuellt anpassade produkter, desto större problem blir stordriften. Det får olika implikationer på olika delar av vården, men generellt kan sägas att en behandlingsplan alltid är individuellt anpassad efter en patients totala sjukdomsbild, ålder, kön, storlek etc.

Slutsatsen blir varken att all vård ska bedrivas av enskilda läkarpraktiker på stan eller att fler jättesjukhus måste skapas. Ökad specialisering krävs inom specialistvården, ökad samordning krävs inom kunskaps- och kompetensförsörjningen, samtidigt som vården måste bli bättre på att se och organisera sig efter patientens väg genom vården, snarare än varje moment för sig. (Jag är själv en varm anhängare av utvecklingsarbetet inom Lean healthcare.) Den forskning som finns på området säger att ett sjukhus bör ha någonstans mellan 300 och 600 vårdplatser. Nånstans där går gränsen för när stordriftsfördelar försvinner och stordriftsnackdelar inträder. Dvs ju fler vårdplatser utöver 600 stycken på ett och samma sjukhus, desto mindre kostnadseffektiv blir vården. På SUS finns 1800. (På Sahlgrenska 2300. Karolinska 1700.) Sjukhusen i Malmö och Lund var alltså var för sig redan innan sammanslagningen egentligen för stora enheter för att vara optimalt effektiva. Lägg därtill all kraft som en sammanslagning tar från det övriga utvecklingsarbetet och det är lätt att dra slutsatsen att den här sammanslagningen aldrig borde ha ägt rum. Man borde ha nöjt sig med att samordna den högspecialiserade vården och spetsforskningen.

Nu fortsätter istället galenskapen. Sjukhusledningen med flera har fått uppdraget att ytterligare profilera sjukhusen i Malmö och Lund. Det behövs inte, de är var för sig tillräckligt stora och har tillräckligt stora patientunderlag för att fungera som två separata fullvärdiga akutsjukhus. Det innebär inget slöseri att organisera sig så. Tvärtom. Men likväl är det vad man vill ägna sig åt. Mer omorganisation, sammanslagning och profilering. Och bland annat kom förslaget om att göra Malmö till ett traumasjukhus och Lund till ett cancersjukhus. Det innebär inte bara att sätta upp nya skyltar på väggarna, utan skulle innebära en stor överflyttning av högkvalificerade verksamheter från Lund till Malmö. Ett traumasjukhus måste ha omfattande beredskap och kompetens på i princip alla områden. Så det blir såklart kraftiga reaktioner från människor som under lång tid byggt upp nationellt och internationellt framstående verksamheter i Lund och som nu får beskedet att det är inte säkert om den verksamheten ska finnas kvar i sin nuvarande form. Så spär regionledningen på med att byta fot i frågan tre gånger på en vecka och cirkusen är ett faktum. Och brasklappen blir ju: Blir det lättare eller svårare att behålla och rekrytera kvalificerad personal i en verksamhet som omges av stor osäkerhet kring framtiden? Den stora risken om man går fel är kompetensflykt. Och den kompetensen som finns hos våra medarbetare är våra verksamheters absolut viktigaste resurs. Det är stora värden som sätts på spel när framtiden för Region Skånes kronjuveler blir föremål för fria spekulationer i media. Och när förändringar sker utan stöd hos nyckelpersoner i verksamheten. Störst förlorare blir inte personalen, de hittar jobb nån annanstans, utan patienterna. Sluta nu.

Fokus på vårdplatsfrågan

2011-04-20T11:11:00.004+02:00

Det här är en viktig artikel som lyfter en av de viktigaste frågorna inom svensk sjukvård just nu. Åtminstone på kort till medellång sikt, nämligen vårdplatsfrågan. Två parallella processer, ständiga rationaliseringskrav och omställningen mot allt mer öppenvård har lett till stadigt allt färre vårdplatser under lång tid. Och vid de tillfällen, vilket inte alls är sällan, det är rent medicinskt motiverat att byta slutenvård (då patienten bor på sjukhuset, dvs behöver en vårdplats) mot öppenvård (då patienten bor hemma, ej behov av vårdplats) så är den utvecklingen positiv, både för patienterna och för landstingens ekonomi.

Men vad vi ser är att behovet av slutenvård de facto är större än antalet vårdplatser. Det leder till trängsel och överbeläggningar på sjukhusen, till att människor skrivs ut för tidigt eller skrivs in för sent och till att vissa människor inte alls får tillgång till slutenvård. Det leder i sin tur till sämre patientsäkerhet, sämre vårdkvalitet och sämre arbetsmiljö på sjukhusen. Billigare blir det inte heller, då besparingar i patientsäkerhets- och kvalitetshänseende är ett säkert sätt att dra på sig nya stora vårdkostnader längre fram. Att vi fortfarande inte kan erbjuda uteslutande enkelrum på våra infektionskliniker, trots att alla vet hur viktigt det är för att förhindra att vårdrelaterade infektioner sprids är bara ett av många absurda exempel på vårdplatsbristens konsekvenser.

Slutenvård är den dyraste vårdformen, den kräver både mycket personal, mycket utrustning och stora lokaler. Det innebär att när stora summor ska sparas så är det stor risk att just vårdplatser plockas bort. Samtidigt behövs naturligtvis i många fall slutenvården då den ger möjligheter till mer intensiva och avancerade behandlingar (samt övervakning) som inte öppenvården ger. Därför är det allvarligt när vi idag ser att just bristen på vårdplatser har blivit de stora akutsjukhusens allra största problem.

Så när vår nationellt ansvarige politiker, Lena Hallengren, tillsammans med sjukvårdspolitiker från de tre storstadsregionerna, lyfter vårdplatsfrågan i en debattartikel så är det viktigt och bra. Förhoppningsvis kommer det mera. I artikeln lyfts fem förslag fram.
1. Använd ekonomiska överskott i stat och landsting till fler vårdplatser - inte till skattesänkningar.
2. Förbättra samverkan kring multisjuka äldre mellan landsting och kommuner.
3. Effektivisera vårdens arbetssätt - mer specifikt skriv inte in folk för tidigt inför en operation. (Men effektivt utnyttjande av vårdplatser handlar naturligtvis om betydligt mer insatser än så. Utskrivningsrutiner, lokaler, personalutnyttjande etc.)
4. Hälsofrämjande insatser för en snabbare läkeprocess - mer specifikt se till så att människor som ska opereras slutar röka först.
5. Förbättra vårdhygien och förebygg vårdrelaterade infektioner.

Allt det där är viktigt och bra, men här kommer ändå några bonusförslag till det fortsatta arbetet:

6. Ge specialistklinikerna ansvar för och ekonomiska incitament att tömma akutmottagningen på patienter som ska läggas in.Akuten har sina akutvårdsavdelningar, där akuta insatser kan utföras. Men när en patient är färdigbehandlad på akutmottagnignen ska han eller hon hem eller vidare till annan vårdnivå. Det märkliga här är att akutmottagnignen har ansvar för en patient tills dess att den lämnar mottagningen, inte tills dess att den är utskrivningsklar. Internt inom sjukhusen finns alltså en uppdelning av (kostnads-)ansvaret för patienterna som inte följer modellen som sedan finns mellan sjukhusen och kommunerna, där kommunerna övertar finansieringsansvaret i samma stund som patienten är utskrivningsklar, oavsett om man lyckats ordna plats i sina egna vårdboenden eller ej. Den modellen bör gälla även inom sjukhusets väggar. Ett ytterligare sätt för detta praktiseras i England, där målen för akutsjukvården (bla max 4 timmar för en patient på en akutmottagning) görs till ett mål för hela sjukhuset och där ersättningen för en lyckad prestation också faller ut till hela sjukhuset. Det är en viktig del i de förslag vi har lagt i Region Skåne om en så kallad akutvårdsgaranti.
Men viktigast, om vårdplatsbristen finns bortom, och inte på, akutmottagningen, så är det där den ska åtgärdas.

7. Höj statusen för akutmedicin och ställ seniora läkare i första linjen.
Om den första bedömningen blir korrekt minskar antalet undersökningar, antalet inläggningar och antalet behandlingar, utan att vårdresultatet blir sämre. Den plats där stor erfarenhet gör som allra störst nytta är vid intaget på akuten för att göra den första bedömningen av patienten och fatta beslut om insatser och undersökningar. Är det någonstans vi ska betala höga löner till våra läkare, för att få dit de mest erfarna, så är det där. Detta är en självklarhet i England, men även på exempelvis S:t Görans sjukhus i Stockholm.

8. Inför en socioekonomisk och behovsrelaterad viktning av sjukhusvården så att storstäderna får en bättre möjlighet att matcha behoven i sitt upptagningsområde. Viktigt inte minst i Malmö.

9. Inför storregioner fort som tusan. Specialistvårdens utveckling och kunskapstillväxten inom hälso- och sjukvården utesluter förekomsten av smålandsting i framtiden. Redan idag, men ännu mer framöver, kommer en stor del av landstingens resurser inte bara vara för små, utan även användas ineffektivt bara på grund av för små patientunderlag, rekryteringsproblem, oförmåga att ta del av teknisk utveckling och nya metoder etc. Och specialistvård med resursproblem är i princip samma sak som färre vårdplatser. Med storregioner kan resurser frigöras för att bland annat bygga fler (eller låta bli att lägga ner) vårdplatser.

10. Statens ansvar. Och här finns mycket att titta på. Staten skulle genom sina normeringsverktyg, Socialstyrelsen och SBU, kunna ta fram golvnivåer för antalet vårdplatser i relation till exempelvis antalet medborgare i upptagningsområdet för olika specialiteter. Man skulle kunna införa stimulansmedel för en utökning av antalet vårdplatser. (Problemet med sådana åtgärder är att de även riskerar att påverka den positiva minskningen av antalet vårdplatser, dvs när de fullt ut är ersättningsbara med öppenvårdsinsatser).
Men framförallt så tror jag att staten i större grad måste se hälso- och sjukvården som ett viktigt finansiellt prioriteringsområde. När sjukvprdens resursbehov ökar till följd av att vi lever längre och kan bota fler med ofta allt dyrare behandlingar, så är staten den aktör som kan göra prioriteringar mellan försvaret, sjukvården, skolan, infrastrukturen och allt annat som ryms i statens budget. Landstingen och regionerna kan inte det. Där innebär mer pengar till sjukvården alltid att mer skatteintäkter måste in (eftersom sjukvårdens kostnader omfattar nästan hela budgeten). Storregioner är det ena sättet att göra sjukvårdens finansiering robustare, ett ökat statligt finansieringsansvar det andra. (Men det får vara slut på såna där riktade satsningar och öronmärkningar nu. De leder faktiskt inte till särskilt mycket gott. Låt staten normera och landstingen/regionerna utföra, så får vi den bästa vården.)

Och allt detta skrivet ur perspektivet "hur möta det existerande behovet av vårdplatser". Viktigast i ett längre perspektiv är ju egentligen att så mycket det går minska behovet av slutenvård. Då är det alltjämt folkhälsoarbete och en utbyggnad av primärvården som är det mest centrala.

Var kan man läsa RUT-rapporter?

2011-04-16T09:37:00.003+02:00

Undrar jag nu. För det här stör mig. Jag tror nämligen inte att 32 fackförbund har en kollektiv arbetslöshetsförsäkring som ingår i medlemsavgiften. Jag vet att många fackförbund erbjuder möjligheten att själv köpa till en sådan försäkring. Då blir det lite orimligt att hundratusentals människor har gjort det för att sedan glömma bort det. Däremot tror jag att väldigt många omfattas av en extra arbetslöshetsförsäkring via kollektivavtalet. Och att många kanske inte känner till det (däremot är det ju sånt som aktualiseras vid uppsägningsförhandlingar, så fackets medlemmar blir inte utan sitt omställningsstöd och sina pengar även om de inte riktigt vet hur försäkringsskyddet ser ut). Och jag tror att varken Tomas Tobé eller journalister kan skilja på medlemsförsäkringar och avtalsförsäkringar och jag tror heller inte att man är särskilt medveten om att avtalsförsäkringar även omfattar dem på arbetsplatsen som inte är medlemmar i facket. Den femtedel som inte känner till sina försäkringar skulle mycket väl kunna tillhöra den kategorin. Så tror jag att det är, men jag vet inte, för det verkar inte som om RUT-rapporter läggs ut på nätet. Kanske är det någon annan där ute som vet sånt här.

Oavsett blir det lite märkligt när en god arbetslöshetsförsäkring åt alla ena dagen är statens ansvar och en statlig a-kassa ska därmed införas, och nästa dag är det fackets ansvar och allt som behövs är några rader i medlemstidningarna. Men så är det väl när frågan sköts av politiker som egentligen skiter i vilket.

Privat mödrahälsovård och redovisning av konjunkturstöd

2011-04-07T13:32:00.002+02:00

Två artiklar drar intresset till sig idag. Den första är en debattartikel om mödrahälsovården från det folkpartistiska regionrådet Gilbert Tribo. Mina partikamrater Ingrid Lennerwald och Henrik Fritzon har varit ofina nog att kritisera införandet av vårdval inom mödrahälsovården i Region Skåne. Kritiken är ungefär följande. Idag finns mödrahälsovårdens graviditetsövervakning och specialistsjukvården på kvinnoklinikerna i samma organisation, vilket framförallt är väldigt gynnsamt vid riskgraviditeter. Resultaten bekräftar att den skånska mödrahälsovården håller mycket hög kvalitet. Dessa sammanhållna vårdkedjor slits nu sönder när den basala mödrahälsovården läggs i en separat organisation. De brister som finns i verksamheten kan åtgärdas inom ramen för rådande organisation med ökade resurser och ett regionövergripande basuppdrag till såväl kvinnoklinikerna som till de privata aktörerna som redan idag finns på området. För detta behövs inget vårdvalssystem, och ingen fri etableringsrätt för nya privata aktörer.

Gilbert Tribo är dock väldigt upprörd. Han känner sig förolämpad av att det antyds att han anser att själva privatiseringen har ett värde i sig. Det vet jag inte om han tycker, men jag vet att just den uppfattningen är ganska bärande i den borgerliga ideologi som han i alla andra sammanhang gärna bekänner sig till. Så helt grundlös är nu inte just den antydningen. Jag tror gärna att Gilbert Tribo har de bästa av intentioner. Det är en trevlig prick. Men förmågan att se privatiseringarnas baksidor har aldrig varit borgerlighetens bästa gren, snarare är det dogm att privatisering är bra av det skälet att privatisering ju är bra. Och med sådana cirkelresonemang kan det vara svårt att se lösningar inom ramen för befintliga (välfungerande) system och ännu svårare att se brister och korrekt värdera nackdelarna med privatisering, i detta fall uppsplittrade vårdkedjor inom mödrahälsovården. För jo, det är faktiskt precis så. Med syftet att privatisera stora delar av mödrahälsovården inför man ett system som riskerar att försämra det medicinska omhändertagandet av mödrar med riskgraviditeter. Om Gilbert upprörs över detta är det bara att fatta ett annat beslut.

Den andra artikeln handlar om Region Skånes årsredovisning 2010. Den visar ett överskott på inte mindre än 1,1 miljarder, motsvarande cirka 4 % av omsättningen. Nu är ju inte Region Skånes underliggande ekonomiska situation riktigt så bra. Justerat efter balanskravet, dvs när engångsintäkter och –kostnader räknats bort, är resultatet ett överskott på 111 miljoner, att jämföra med det planerade resultatet om 360 miljoner. Att resultatet inte är ännu sämre beror på kraftigt ökade skatteintäkter i förhållande till vad man prognostiserade när budgeten klubbades i november 2009. De engångsintäkter som drar upp själva resultatet är en förändrad redovisningsmodell för pensionsskulden, försäljning av fastigheter (Ängelholms sjukhus) samt tillfälliga konjunkturstöd från staten.

Det som är anmärkningsvärt i sammanhanget är dock den diskussion som varit om redovisningen av det tillfälliga konjunkturstödet. Att staten i kristider hjälper kommuner och landsting att klara balanskravet är helt i sin ordning. (Stödet borde förvisso ha kommit tidigare och varit större, och på sikt behöver statsbidragen även ökas på en mer permanent basis om vi vill att ett ökat vårdbehov ska kunna klaras utan kraftiga höjningar av kommunalskatten.) I Region Skåne har majoriteten dock, för att kunna lägga fram en budget i balans inför 2011 valt att periodisera konjunkturstödet så att 320 miljoner av intäkterna flyttades över från 2010 till 2011. Så kan man inte göra. En budget, liksom en årsredovisning, ska ge en rättvisande bild av det ekonomiska läget i organisationen. Det vill säga, en underfinansierad budget får inte redovisas som en budget i balans. Idag ska vi på regionstyrelsen fatta beslut om årsredovisningen och det är också då det bränner till. Nu ska ju revisorerna pröva om man verkligen kan räkna bort dessa 320 miljoner från intäktssidan 2010. Det tyckte inte revisorerna. Så nu får borgerligheten krypa till korset, redovisa intäkterna på rätt år och erkänna att budgeten för 2011 är underfinansierad. Betyder ingenting i sak, eftersom det enda som förändras är redovisningen av en budget och inte själva budgeten som sådan. Det är fortfarande samma nedskärningar och samma vårdplats- och resursbrist. Men det här med att trixa med siffror för att försköna bilden av den förda politiken är verkligen ingenting nytt för Region Skånes borgerliga majoritet. Kanhända kan dagens övning på marginalen innebära förändringar på det området.

Valfrihet igen

2011-03-22T15:11:00.005+01:00

Ett nytt vårdval inom kataraktkirurgin är alltså nästa steg i Skåne. Om det kan man ju säga en del så det får bli en snabb bloggkommentar.

För det första: Det som kallas för vårdvalsmodeller eller valfrihetsmodeller innehåller alltid fri etableringsrätt och fri dragningsrätt för privata vårdgivare på skattemedel. Priset är alltid att den politiska styrningen urholkas och att beslut om var vård ska bedrivas, hur mycket och när flyttas till vinstmaximerande aktörer. Det kan ju låta bra ibland. Politiken är ju så trög och politiker är ju om möjligt ännu trögare så låt då någon annan fatta besluten utifrån vilka kriterier som helst så det går undan.

Och problemet blir då att ingen längre kan garantera ett jämnt, utifrån behovs- och likabehandlingsprinciper, fördelat utbud ur ett demografiskt, geografiskt eller socioekonomiskt perspektiv. De där allmängiltiga principerna som de politiska styrinstrumenten, om än trubbiga, är tänkta att värna kastas ut och ersätts av rena lönsamhetskalkyler. Och missförstå mig rätt, det behövs ersättningssystem i vården som ger ekonomiska incitament till måluppfyllelse både för privata och offentliga vårdgivare. Det är den rena marknadsekonomin inom hälso- och sjukvården som oroar mig. För att den känner inga behovs- och likabehandlingsprinciper.

Så långt det principiella. Vad händer nu i sak med operationerna av grå starr? Jo, det blir säkert succé. Köerna kommer att försvinna ganska snabbt. Inför man ett system med god lönsamhet och fri dragningsrätt på pengarna kommer marknadslösningen naturligtvis att ta bort kön. Det kommer att ske till priset av en initialt kraftig kostnadsökning på åtskilliga miljoner när kön arbetas av. Det kommer att innebära en viss, oklart hur stor, kompetensflykt från de offentliga ögonklinikerna. Det kommer att innebära en svår konkurrenssituation när kön har betats av och vi istället får en överetablering, som kan gå ut över såväl offentliga som privata aktörer. Så länge kostnaderna för exit hålls låga (och varför skulle de inte det?) kommer det sistnämnda dock inte att ha någon större betydelse initialt.

Men det måste väl ändå i grunden vara bra? Blindhet, vilket ju är symptomet på diagnosen grå starr, är ett synnerligen allvarligt funktionshinder och alla lösningar som hjälper människor att bli av med detta är ju rimligen bra. Jepp, men det finns faktiskt fler lösningar som inte ger de problem som ett valfrihetssystem innebär. Som är bättre. Det är inte så att våra verksamheter gör färre gråstarroperationer än vad de blir ombedda att göra. De totalt utlagda uppdragen för gråstarroperationer uppfylldes i princip jämnt upp till 100% 2010. Av detta kan vi ana oss till att det inte krävs så mycket mer än ett större utlagt uppdrag för att köerna ska kunna betas av (skälet till att verksamheterna inte kan göra mer än det utlagda uppdraget är att de inte får betalt för det).

Och då är vi tillbaks till att det handlar om pengarna och prioriteringarna. Om nu de här pengarna finns och vi föredrar att prioritera en utbyggd operationskapacitet inom kataraktkirurgin före till exempel fler vårdplatser på de stora akutsjukhusen, då kan vi göra det utan ett nytt vårdval. (Med ett lite högre skatteuttag skulle vi naturligtvis kunna göra både och.) Problemet med den borgerliga majoriteten i Region Skåne tycks vara att man bara är beredd att lägga ut extra pengar om det står privata entreprenörer på andra sidan och tar emot. Så jag förutspår att ökade resurser till kataraktkirurgin kommer att leda till god lönsamhet för Aleris, Capio och Carema, kortare köer för patienterna och budgetunderskott samt kompetensflykt för Region Skåne. Och jag förutspår fortsatt knapphet för akutsjukvården och psykiatrin samt alltjämt kronisk vårdplatsbrist på sjukhusen.

Tobaksmoralism?

2011-03-02T17:26:00.003+01:00

Det här var ju faktiskt lite munter läsning. Citatet av mig är nästan korrekt.

Vår personal ska inte röka, inte snusa och inte dricka sprit, sade Daniel Hedén (S).

Det som fallit bort är att jag specficerade att det gällde på arbetstid och vid möte med patienter. Det skulle ju onekligen vara lite konstigt om jag också hade synpunkter på personalens groggande på lediga fredagkvällar. Och det där med spriten var ju lite med glimten i ögat eftersom ärendet handlade om tobak.

Nåväl, har man varit i tidningen är det väl läge för en bloggkommentar. Regionfullmäktige antog alltså en tobakspolicy igår. Det är i sig ingen kontroversiell händelse. Den innehåller två delar. Dels det generella perspektivet där vi antar en strategi för hur vi som sjukvårdshuvudman och offentlig aktör kan arbeta med att minska bruket av tobak i samhället. Dels är det arbetsgivarperspektivet där vi som stor arbetsgivare antar riktlinjer för tobaksbruket i den egna organisationen. Och naturligtvis får det senare allra störst uppmärksamhet eftersom det i det fallet handlar om lätt identifierbara personer som direkt påverkas av riktlinjer. Ingen vet ju, som en jämförelse, exakt vem det är som börjar röka, låter bli att börja eller lyckas sluta till följd av förtjänster eller tillkortakommanden i sjukvårdens tobaksförebyggande arbete. Men i ett långsiktigt samhällsperspektiv är naturligtvis den effekten egentligen mer intressant.

En given och väntad följd av en sådan riktlinje är att de rökare som redan idag finns i organisationen kan känna sig trampade på tårna. Några av dessa sitter i regionfullmäktige och den mest talföre av dessa var igår moderaten Carl-Axel Roslund.

Och eftersom Roslunds argumentation var en sådan exakt karikatyr av hur det nästan alltid låter när denna fråga diskuteras blir det också en bra utgångspunkt för en motivering till varför nästan samtliga ledamöter trots allt röstade ja till policyn. Så vi tar det i tur och ordning.

1. Rökning är den enskildes val. Min ensak. Det ska alla andra bara skita i.

Ett moraliskt ställningstagande som är lätt att dela. Och helt sant i mikroperspektiv. Så länge Carl-Axel inte tillhör min familj, min släkt, mina vänner, mina kolleger eller mina anställda (och det gör han inte) har Carl-Axels rökande inga som helst effekter på mig, socialt, ekonomiskt eller medicinskt.

Finns emellertid någon form av synlig social eller ekonomisk relation är det lättare att ha synpunkter på ett individplan. Som till exempel när vi som arbetsgivare väljer att införa riktlinjer om rökning under arbetstid. Eller när barnen ber sina föräldrar att sluta röka (eller vice versa). Så även om vi valde att betrakta rökning som först och främst ett individproblem så är det lätt att föreställa sig situationer när rökningen innebär risker och skapar oönskade konsekvenser för andra. Ofta finns en bred uppslutning kring att det i sådana fall bör finnas regler som minimerar eller tar bort sådana konsekvenser. Rökförbudet på krogen har idag ett brett allmänt stöd. Liksom högerregeln i trafiken.

Men rökningen innebär framförallt strukturellt betingade problem. Det stora problemet är ju inte att Carl-Axel röker. Det är ju att konsekvenserna av tusentals individers enskilda val att börja röka, på samhällsnivå ackumuleras till stora samhällskostnader i form av sjukvårds- och sjukskrivningskostnader, produktionsbortfall, försämrad folkhälsa och miljöförstöring. Dessa kostnader betalar även de som inte röker. Därför kan rökning inte enbart betraktas som ett individproblem, utan även som ett samhällsproblem. (Observera att detta blir extra tydligt när vi finansierar sjukvård och sjukförsäkring gemensamt, men att detta inte är en nödvändig förutsättning för att angripa rökningen som ett samhällsproblem.)

Att jag ser rökning generellt som ett problem, även om jag inte känner varje enskild rökare innebär emellertid inte att jag tycker det är en bra idé att moralisera över andra människors rökande. Dels därför att valet att börja röka, förvisso är ett val men inte alltid ett fritt val. Det påverkas av utbildningsnivå och ekonomi, men också av föräldrarnas vanor, grupptryck, traditioner etc. Dels för att det inte är av moraliska skäl som det kan vara svårt att sluta röka när man en gång börjat (det sägs av de som kände honom att Björn Afzelius var den viljestarkaste människa som nånsin levat, likväl lyckades han inte sluta röka ens efter beskedet om sin lungcancer). Och kanske framförallt för att det lär vara det sämsta sättet att nå fram till människor. Istället bör man arbeta brett och strukturellt med tobaksprevention och den som vill och orkar får ju gärna läsa den policy som antogs igår.

2. Det är ”livskvalitet”
Argumentet att det smakar gott och är en social grej är ju faktisk helt giltigt. Sådant som människor behöver för att må bra, och som inte skadar andra (och helst inte de själva heller) ska man ju uppmuntra, inte motarbeta. Problemet blir ju att det andra kriteriet inte uppfylls i det här fallet.

3. Det finns annat riskfyllt beteende som är minst lika farligt
Ja, hur kan det egentligen vara att vi tillåter ätandet av sötsaker på arbetstid, men inte rökning? Och hur är det med alla andra riskfyllda beteenden som idrottande, bilkörning mm? Varför ska just rökaren behöva ta hela smällen? Till att börja med är antagandet i argumentet ganska orättvist. Det jobbas mycket med att förebygga skador inom idrotten, det spenderas väldigt mycket pengar på trafiksäkerhet och det finns många exempel på många arbetsgivare som med hjälp av fruktkorgar och annat försöker göra det enklare att välja äpplet före kexchokladet när suget tränger sig på. Men det är också sant att rökningen intar en särställning bland hälsoproblem i samhället. Det är helt enkelt inte sant att andra problem och beteenden är ”lika illa”. Det finns ingen sådan quick fix som över en natt skulle förbättra hälsan, förlänga liv och minska kostnader i samhället som om all rökning i samhället upphörde imorgon. Vi talar om ofantliga mängder av onödigt lidande och onödiga kostnader som orsakas direkt eller indirekt av rökningen. Därför är tobaksprevention särskilt viktigt.

4. Tobaksskatten uppväger de samhällskostnader som rökningen orsakar
Inte ens i närheten av att vara sant. Och de erfarenheter som finns av att ytterligare försöka höja tobaksskatten är ju att det inte direkt minskar rökandet, utan snarare ökar privatimport och smuggling av cigarretter.

5. Det finns andra beteenden som innebär produktivitetsförluster i arbetslivet
Sant. Och följaktligen finns många exempel på arbetsgivare som begränsar tillgången till exempelvis Facebook i sina egna nätverk. Region Skåne är ett exempel på en sådan arbetsgivare. Det är alltså fullt möjligt att jobba med flera problem samtidigt. Återigen intar dock rökningen en särställning i förhållande till exempelvis facebook och surfande, då den inte bara innebär produktivitetsförluster i form av ständigt återkommande rökpauser, utan även i form av ohälsa och sjukskrivningar.

Avslutningsvis. Riktlinjer för rökning under arbetstid kan av flera skäl vara motiverade alldeles oavsett arbetsplats. Men Region Skåne är, som sjukvårdshuvudman, naturligtvis ett specialfall. Vårt uppdrag är så effektivt som möjligt bidra till en god hälsa i befolkningen. Och en av de absolut viktigaste framtidsfrågorna för att lyckas med det är att få bukt med rökningen. Detta vet vi. Vårdpersonalens, våra anställdas, rökning handlar därför inte bara om huruvida de går sjukskrivna mycket eller ej, utan även om signalsystem. Sjukvårdens expertkunskaper och höga förtroende är oerhört centrala för att övertyga människor om att göra hälsosamma levnadsval. Jag är övertygad om att den läkare som avråder sina patienter från rökning, och sen själv gåt ut och tar några bloss kommer att vara mindre framgångsrik än den som inte röker. Folk har vanligtvis inte mycket till övers för dubbelmoral. Samma signalsystem gäller naturligtvis för oss förtroendevalda som nu antagit riktlinjer för de anställda. Det borde vara självklart att vi också följer samma regler, trots att de rent formellt inte kan omfatta oss. Därför att folk gillar inte dubbelmoral. Jag låter emellertid det vara det enda rent moraliska ställningstagandet i den här debatten. För tobaksprevention behöver inte motiveras med moral.

Blev långt det här. Så det kan bli :)

När näringslivets språkrör hittar hem

2011-02-25T11:29:00.002+01:00

Hans Dahlgren ska visst lämna partiet. En tämligen anonym figur i det allmänna medvetandet, men ändå en person som innehaft inflytelserika positioner, först inom det socialdemokratiska partiet och sedan som lobbyist för privata näringslivet, mer specifikt för vårdföretagarna och sedan för praktikertjänst. I sin yrkesutövning som lobbyist för näringslivet har han emellertid ständigt använt sin tidigare position inom socialdemokratin som någon form av argumentationsbas. Det är nog rätt bra att han nu avser att sluta med det.

För det räcker med att läsa några av hans artiklar för att konstatera att det var längesen han ville socialdemokratin, och dess väljarbas, väl. Istället har han i sin yrkesroll aktivt bedrivit opinion mot den socialdemokratiska vårdpolitiken. Särskilt är ju hans vurmande för etableringsfrihet inom primärvården svårförståeligt ur ett (S)-perspektiv, men desto mer lättbegripligt ur ett vårdföretagarperspektiv. Och då känns det ju bra konstigt att åsikterna förfäktas med den före detta partitjänstemannen Dahlgren som avsändare, och inte näringslivslobbyisten (och centerpartisten). Det andra som är påtagligt är ju den totala avsaknaden av någon form av klassanalys i verklighetsbeskrivningarna. När han tycker socialdemokratin har svårt att "se verkligheten som den är" syftar han på oförmågan att acceptera regeringens politik på socialförsäkrings- och välfärdsområdet. Verkligheten i detta fall är att breda lager av medelklassen inte drabbats särskilt hårt av detta och att det därför inte finns någon väg tillbaka. Det verkligt svåra med verklighetsbeskrivningar är ju emellertid förmågan att inse att verkligheten kan te sig lite olika beroende på vem man frågar och vem som får komma till tals. Och utan den förmågan kan aldrig socialdemokratin hitta hem. Vare sig vi utformar en ny vårdpolitik, socialförsäkringspolitik eller arbetsmarknadspolitik. Därför är det faktiskt skönt att näringslivets språkrör nu har hittat hem, även politiskt.

Folkhälsa - what is it good for?

2011-02-21T10:44:00.002+01:00

Som jag skrev i tidigare inlägg var det alltså förra fredagen premiär i folkhälsoberedningen. Jag har tidigare skrivit om lite tankar kring den regionala folkhälsostrategin. Och det var naturligtvis, som det ska vara, väldigt mycket information för nya ledamöter på första mötet med beredningens nya sammansättning. Och återigen är det så där. Folkhälsa är såklart viktigt utifrån att människor ska må bra, men vilka andra skäl kan vi hitta till att vi ska jobba för en god folkhälsa? Ja, det är ett lite lustigt perspektiv, och lustigt att det kan uppstå. Mest är det väl en påminnelse om vad det stora problemet egentligen är. Nämligen att hälsoklyftorna är så stora, och att de som mår sämst inte får skriva några regionala program för folkhälsoarbete. Då blir ju också frågan varför "vi" (som redan mår rätt bra) ska jobba för att "de" (som mår dåligt) ska må bättre och göra mer hälsosamma levnadsval (som att sluta röka och skaffa sig en utbildning). Jo, det är för tillväxtens skull naturligtvis.

De ärenden som behandlades handlade om folkhälsoberedningens budget (en uppsjö av diverse samordningsprojekt, kampanjer, kunskapsinsamling och annat med totalt fördelat ca 9 miljoner kronor) samt ett ärende om en utvidgning av barndatabasen som idag endast rymmer information om barns levnadsförhållanden i sydvästra Skåne. Inga kostigheter alls egentligen, om än man skulle vilja göra så mycket mer.

Jag har även förmånen att sitta i Malmö stads folkhälsoråd. Där hade vi första mötet i fredags. Malmö är ju roligare på det sättet att vi Socialdemokrater där sitter i majoritet. På mötet i fredags antogs en projektplan för "Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö". Ett expertråd som under två år kommer att arbeta fram vetenskapligt underbyggda förslag för hur Malmö stad kan minska hälsoklyftorna och bedriva ett mer effektivt folkhälsoarbete. Kommissionen kommer att ledas av Sven-Olof Isacsson, professor emeritus i socialmedicin, som även var på plats och föredrog sina tankar kring kommissionens arbete och möjligheter. Måste säga att det ska bli fantastiskt spännande att följa arbetet och ta del av förslagen. Det är ju ett välkänt faktum att Malmö är en stad med stora klyftor. Bland annat skiljer det 8 år i medellivslängd mellan den rikaste stadsdelen och den fattigaste.

Mycket av det folkhälsoarbete som man kommer i kontakt med är i form av kampanjer och opinionsyttringar. Och även om vi försöker göra något annat ibland så vet vi på tok för lite om vilka resultat som kan förväntas och hur eller när vi kan följa upp och utvärdera eventuella resultat. Inte heller används den kunskap som faktiskt finns i särskilt stor utsträckning när stora strukturella beslut ska fattas. Därför behövs både ny kunskap och nya förhållningssätt hos de som fattar beslut.

Och kunskap finns att ta del av. WHO, världshälsoorganisationen, tillsatte en oberoende kommission som 2008 publicerade den sannolikt viktigaste rapporten som tagits fram på området. "Closing the gap in a generation: health equity through action on the social determinants of health". Rapporten innehåller en kunskapsöversikt, rekommendationer för vad som kan och bör göras för att bekämpa hälsoklyftorna samt vilka aktörer som har ansvar för att detta blir gjort. Den konstaterar två cetrala saker. För det första att det finns tillräckligt med kunskap och underlag om hälsans bestämningsfaktorer för att agera kraftfullt redan idag och för det andra att eftersom människor dör i onödan på grund av social ojämlikhet så är det etiskt tvingande att agera för att utjämna ojämlikheterna i hälsa. Läs rapporten på svenska här. Så funderar vi på dess implikationer. Notera att hälsoklyftorna inte bara ökar mellan länder, utan även inom länder och inom städer. Rapportens slutsatser är viktiga för beslutsfattande på alla nivåer. Därför är Malmös kommission oerhört viktig. Och därför finns det anledning att bli väldigt bekymrad av att en svensk regering oförblommerat driver en politik som ökar fattigdom och utslagning (och därmed hälsoklyftor) under den gravt missvisande rubriken "arbetslinjen".

PS. Michael Marmot heter för övrigt han som ledde den oberoende kommission som tog fram WHO:s rapport. Han är engelsman och har därefter lett en motsvarande nationell kommission i Storbritannien. Idag leder han ytterligare en motsvarande kommission på EU-nivå. Den 2 mars kommer han till Malmö i samband med presentationen av Malmös kommission. Passa på att gå och lyssna på honom då! DS.

Om tid och chefer som inte räcker till

2011-02-21T10:38:00.002+01:00

Okej, jag erkänner. Det är svårt att få tiden att räcka till allt. Och bloggandet är alltid det första som får stryka på foten när tiden inte riktigt räcker till för studier, sammanträden och diverse vardagsförpliktelser. Ska försöka hitta nån form av system för det här.

Inte i förra vecka, men förra igen, hade jag mina första möten i rollen som vice ordförande i Region Skånes personalutskott och folkhälsoberedning. Det fanns nån form av tanke om att jag skulle blogga något kort om det då som aldrig besannades. Här ändå en liten försenad rapport.

Låt oss börja med personalutskottet i detta inlägg så kommer ett folkhälsoinlägg för sig. Eftersom personalutskottet är ganska litet sitter det faktiskt fler tjänstemän än politiker i rummet när personalberedningen sammanträder. Dessa har också en hel del att informera om, visar det sig. Som att Region Skåne håller på att byta ut sitt IT-stöd på personalsidan. Och ska man ta personaldirektören på orden (”inget är så komplicerat som att byta personalsystem”) så kommer det att ta en hel del tid och kraft i anspråk det närmaste året. Förhoppningsvis är det nya systemet riktigt bra. En liten inblick i pågående löneöversyn och –förhandlingar gavs också. Dessutom pågår det visst förhandlingar om att göra en övergripande regional överenskommelse om den fackliga tiden på central nivå. Att arbetsgivaren tar initiativ till sådant väcker naturligtvis lite oro bland de fackliga organisationerna. Förhoppningsvis är den oron obefogad. Annars lär vi få återkomma i den frågan.

Två ärenden bereddes inför regionstyrelsens sammanträde i mars. Dels en ny chefspolicy för våra verksamheter som reglerar saker som rekrytering, lönesättning, uppdrag, ansvar, utbildning mm av nya och befintliga chefer. Frågan är inte helt oviktig då det finns inte mindre än 1169 chefer i Region Skåne och de flesta av dessa är över 55 år. Själv tycker jag att frågan som ingen verkar vågar ta i också är den viktigaste när vägval och strategier på personalområdet ska diskuteras. Den om hur många medarbetare en chef egentligen kan vara ”närmaste chef” till. För sanningen är ju den att vi bygger mycket av vår personalpolitik på fina ord och dokument kring individuell lönesättning (som ska ge förutsättningar för var och en att påverka sin lön), individuella utvecklingsplaner (som ska ge förutsättningar för var och en att påverka sin arbetssituation och karriär) och medarbetarnas inflytande och delaktighet. Allt detta, och ofta lite till, ska kanaliseras via samtal, medarbetarsamtal och lönesamtal, med närmaste chef. Därutöver ska chefen hinna med att sköta ekonomin, styra verksamheten och springa på möten med sina överordnade och samarbetspartners. Det säger sig självt att om målen och visionerna kring personalpolitiken ska kunna uppfyllas, då kan inte våra chefer ha ansvar för 50-80 medarbetare, vilket faktiskt inte sällan är fallet på många håll. Sannolikt går det en smärtgräns redan vid 20.

Det är således solklart att vi idag å ena sidan bygger personalpolitiken kring ett aktivt ledarskap där närmaste chef ”ser, utvecklar och lyfter” varje enskild medarbetare, och samtidigt har chefsuppdrag som omöjliggör ett sådant ledarskap. Och då måste rimligtvis antingen personalpolitikens grunder eller chefernas uppdrag förändras. Räkna dock inte med att någotdera ligger i den närmaste framtiden.

Utöver chefsärendet förelåg ett ärende om kompetensförsörjning inom vården. Lustigt nog hade man valt att döpa ärendet till ”Personalpolitik 2.0” vilket antydde att ärendet skulle innehålla nya och visionära idéer om en modern personalpolitik. Det gjorde det inte. Om detta skrev jag en protokollsanteckning som publicerats på Socialdemokraterna i Region Skånes blogg. Om bristen på politisk initiativkraft och personalpolitik ur ett medarbetarperspektiv från den borgerliga majoriteten kommer jag sannolikt att återkomma till flera gånger under denna mandatperiod.

Vårdsamverkan och apoteksavregleringen

2011-02-04T10:07:00.002+01:00

Fick det här pressmeddelandet på mailen för ett par dagar sedan. Vårdbolaget Carema och apotekskedjan Apoteket Hjärtat inleder samarbete kring gemensamma patienter i gränslandet mellan vård och apotekstjänster. Det väckte dåliga tankar om apoteksavregleringen till liv. För det är ju precis det här som den offentliga vården numera inte kan göra.

I pressmeddelandet sägs felaktigt att detta är det första samarbetet mellan en apotekskedja och en vårdaktör. Infogar man ordet privat på två ställen i meningen blir den sann. Annars har sådant samarbete pågått under lång tid mellan landstingen och det statliga apoteksmonopolet. Både med farmaceutisk kompetens i vården och med patientanpassade lösningar i själva apotekstjänsterna. Allt sådant samarbete ställdes in i och med avregleringen. Av konkurrensskäl kan inte en offentlig vårdcentral eller sjukhus ha en sådan samverkan med aktörer på en avreglerad marknad. Men det kan de privata som inte lyder under samma lagar.

Sånt här är ju ett av flera argument för offentlig drift inom hälso- och sjukvården, där ju tillhandahållandet av läkemedel är en viktig del. Offentlig drift skapar förutsättningar för långsiktighet, samverkan och helhetsåtagande kring patienten. (Och i fallet Apoteket högre effektivitet och lägre priser.) Att Carema och Apoteket hjärtan samverkar är i sig bättre än att de inte gör det. Men ännu bättre är förstås att samverkan mellan vården och apoteken sker överallt där det behövs. Så att samtliga patienter, inte bara de som går till Caremas vårdcentraler, kan dra nytta av den. Dvs precis det som apoteksmonopolet borgade för.

Så det här pressmeddelandet. Tja, när det anses vara en innovation att vårdaktörer kan samverka med apoteken, då förstår man vidden av det oförstånd och ignorans som präglade avregleringen av det statliga apoteksmonopolet. Och man tänker nya dåliga tankar om de som drev igenom den.

Pressmeddelande från femklövern

2011-01-26T09:08:00.004+01:00

Fick ett pressmeddelande från den styrande majoriteten i Region Skåne; Femklövern satsar inom hälso- och sjukvården.

Så här lyder det:
· Vi beslutar om ytterligare 5 ST- tjänster för geriatriker, som är specialistläkare för äldre och äldres sjukdomar. (kostnad ca 2 mkr om ST-blocken är nya, kostnadsneutralt om det handlar om en omprioritering inom ST-budgeten, min anm)

· 3,4 miljoner kronor satsas på missbruksvård

· 18 miljoner kronor tillförs den palliativa vården enligt en särskild handlingsplan.

· 1 miljon kronor till vuxna med utvecklingsstörning

· 4,6 miljoner till utökad screening av bukaortaaneurysm

Och då tänker jag att det är väl bra, men samtidigt lustigt att man fäster så mycket uppmärksamhet på, i sammanhanget, relativt små summor, men inte alls nämner de nedskärningar på nånstans mellan 500-1000 miljoner kronor inom vården som man samtidigt beslutar om. Är ju lätt att sluta sig till vilket som kommer att få störst konsekvenser under året.

Kom igen Lena!

2011-01-25T11:27:00.002+01:00

Jaha, då är det väl läge att byta spår då. Eller byta och byta. Är ju inte så att jag varit emot. Men ändå.

Det var ju så, att när Mona Sahlin deklarerade sin avgång drog spekulationerna igång direkt om efterträdaren. Så även mina. Vem var överhuvudtaget möjlig? Vem skulle vara lämpligast av dessa? Själv försökte jag tänka brett, dvs hur skulle jag vilja att hela laget i ledningen såg ut? Partiledaren är viktig, men det är också partisekreterare, ekonomisk-politisk talesperson, utrikespolitisk talesperson och arbetsmarknadspolitisk talesperson. Så jag spekulerade fram ett eget litet sådant lag. (Givetvis i samband med livliga diskussioner med kamrater och kollegor.) Det såg ut så här:
Partiledare: Per Nuder
Partisekreterare: Morgan Johansson
Ekonomiskpolitisk talesperson: Lena Sommestad
Utrikespolitisk talesperson: Leif Pagrotsky
Arbetsmarknad: Ylva Johansson
Ja sen kan man ju bygga på. Jag tror att Mikael Damberg mycket väl kan fungera bra på utbildningsområdet och att Veronika Palm skulle vara bra med de sociala frågorna. Och så vidare om man bara får spekulera fritt själv på sin kammare. Jag tror de allra flesta pysslar med sånt ibland.

Varför tänkte jag så här? Varför skulle jag vilja ha Per Nuder som partiledare? Egentligen löjligt om man betänker att jag en gång uttalat att jag skulle lämna partiet om just det hände. Fast det var ju faktiskt ett bra tag sen nu. Nja, den ursprungliga bedömningen handlade nog mest om att försöka gissa vem som överhuvudtaget skulle kunna bli aktuell och välja den bästa utav dessa. Och i valet mellan Österberg, Östros, Baylan, Johansson, Damberg, Palm och Nuder känns faktiskt Nuder som det bästa alternativet. Han matchar tveklöst såväl Reinfeldt och Borg kunskapsmässigt och i debatter, han kan partiet, men har inte varit med på ett tag och han är inte lastgammal heller. Att han förargar en ibland innebär faktiskt bara att han gör saker, vilket ju är bättre än att ta någon som aldrig förargat någon (jfr Österberg).

Men viktigt är också vilket ledarskap man utövar i partiet och vem som blir partisekreterare. Det är många gånger en ganska unken organisationskultur som emanerar från vårt eget högkvarter. Och Stockholmsperspektivet är faktiskt kvävande. Om någon funderar på hur man lättar på spänningarna mellan det som kallas för höger och vänster i partiet så ligger en stor del av hemligheten just i inflytandet över organisationen. Genom att aktivt verka för att dela på makten, anställningar och uppdrag kan man mota Olle i grind. Tvinga människor som enligt rykten och fördomar tillhör olika ”falanger” att ta gemensamt ansvar för organisationen och politiken. Då hamnar inte konflikten i förgrunden, utan det gemensamma ansvaret. Och då kan man inte bara reflexmässigt avfärda alla som inte tycker som en själv som exempelvis tillväxtfientliga, för de sitter i samma rum som du och de är dina kollegor. Partiets vägval hänger inte bara på partiledarfrågan, utan i allra högsta grad även på vem som blir partisekreterare och vilka tankar och planer denna person har. Därför tror jag att partiledare och partisekreterare gärna får representera olika strömningar i den koalition som är vårt parti. Det är inte en svaghet i partiet att vi ibland tycker olika politiskt, men ändå kan ta gemensamt ansvar för vår organisation och för partiets utveckling. Det hade varit en styrka.

Att Lena Sommestad skulle segla upp som en faktisk kandidat till partiledare fanns inte i min tankevärld när jag filade på mitt dreamteam. En intellektuell och visionär. Skriver bra, talar bra och har hög integritet. Och hon vågar kritisera reformer som vi själva har genomfört. Om det nu är helt otänkbart att hon skulle få kongressens stöd, hon saknar ju faktiskt förankring i partiet, så borde en sådan tänkande kraft åtminstone få en central post i ledningen. Exempelvis som den som förnyar den ekonomiska politiken och sopar banan med Anders Borg i budgetdebatterna. Det hade ju varit kanon, och raka motsatsen till dagens situation på det området.

Men han vill ju inte, Per Nuder. Och inte Morgan Johansson heller såvitt jag begriper. Och Lena Sommestads namn nämns numera hela tiden i diskussionerna kring vem som ska bli partiledare. Hon har till och med en egen kampanj. Och hon är den enda av de som nämns i diskussionen som är tydlig med vad hon faktiskt skulle vilja göra. Så den uppställning som jag tänkte på, som ju sannolikt ändå inte hade blivit av naturligtvis, är ju helt obsolet. Så då är det väl dags att byta spår.

Tänk om Lena Sommestad verkligen kan få kongressens stöd till ny partiledare? Det är fortfarande svårt att tro, men det vore verkligen inte dåligt att få någon som kan stärka kontakten med våra ideologiska rötter och formulera i ord och skrift vart vi vill och varför. Inte bara för akademiker, utan så att människor lyssnar och förstår. Ett talande exempel är ju reaktionen på den här artikeln om tidlösa värderingar. Och jag tror att det behövs någon som kan befria oss från den ideologiska och intellektuella kris vi befunnit oss i alldeles för länge. Och som kan stärka banden till forskningssverige och verkligen stå för en kunskapsbaserad politik. Jag tror att möjligen Lena Sommestad skulle kunna bidra till detta även om hon inte blev partiledare. Men det finns å andra sidan ingen annan kandidat som jag är övertygad om skulle vara så mycket bättre på de områden där Lena Sommestad ännu inte visat vad hon går för.

Det vi (jag) inte vet om Lena är om hon kan leda? Hur hon skriver och pratar vet vi ju, men hur leder hon ett parti? Ett högkvarter, en riksdagsgrupp? Om detta har hon inte redovisat några tankar alls, men det har som sagt å andra sidan ingen annan heller. Så Lena Sommestad får vara min partiledarkandidat. För att hon representerar både förnyelse och ett återupprättande av tidlösa värderingar. För att hon är den enda kandidaten som faktiskt inte bara rapar upp något allmänt om att framtiden måste vara ny och fräsch, utan också fyller flosklerna med innehåll, intellektualitet och konkreta visioner om alternativa vägar. Och för att hon vågar ta avstånd från de misstag vi själva begått när vi regerat landet. (Vem vet, kanske är hon också positiv till medlemsomröstningar i partiet.)

Men laget runt partiledaren blir inte mindre viktigt för att det är Lena Sommestad som kandiderar. Det finns mycket som måste bli bättre i vårt parti, både organisatoriskt och politiskt. Vi får fundera vidare på den uppställningen. Men just nu får det räcka med ett ”Kom igen, Lena!”

Eller så skapar man storregioner

2011-01-20T11:59:00.002+01:00

I senaste numret av Dagens samhälle, som damp ner i lådan idag, skrivs om skapandet av regionala cancercentrum (RCC). Det är en del av genomförandet av den statliga utredningen Nationell cancerstrategi för framtiden som kom 2009. (Det är för övrigt en väldigt läsvärd utredning.)

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är inte att det skapas regional samverkan mellan landstingen kring viss sjukvård. RCC placeras i den befintliga samverkansorganisationen i Sveriges sex sjukvårdsregioner. Skåne samverkar i södra sjukvårdsregionen tillsammans med Halland, Blekinge och Kronobergs län. Det anmärkningsvärda är istället hur staten går in och pekar ut hur en samverkan inom cancersjukvården ska se ut, hur den ska organiseras och vilka frågor som ska tas över av samverkansorganet. Så är vi inte vana att göra i Sverige med en långvarig och djupt rotad tradition av kommunalt och regionalt självstyre. Och skälet till att staten går in och styr är tudelat. Dels inser alla att de små (de flesta) landstingen idag är för små för att själva kunna erbjuda sina medborgare den bästa cancervården. Dels litar ingen på landstingens förmåga att sinsemellan snabbt och smidigt göra de bästa och mest patientorienterade överenskommelserna kring samverkan. Så då går staten in, och i grund och botten finns inget motstånd mot förslaget. RCC är ju något som verkligen behövs.

Problemet är av mer långsiktig karaktär. För cancersjukvården är ju långtifrån den enda delen av sjukvården där kunskapstillväxten är hög, specialiseringen går fort och där ny diagnostik och läkemedel kostar stora pengar. Man kan därför undra vad som kommer härnäst. Statliga direktiv för regionalisering av hjärtsjukvård? Neurologi? Blodsjukdomar? Reumatologi? Endokrinologi? Ja, mer direkt statlig detaljstyrning är sannolikt att vänta. Eller så bygger man storregioner.

För den som liksom jag värnar en regional självstyrande nivå med ansvar för sjukvården (för detta finns flera skäl där närsjukvårdens villkor och den inneboende utvecklingsdynamiken i ett sådant system kanske är de främsta) verkat behovet av att skapa storregioner bli allt mer akut.

Regionfrågan tillåts ofta handla om en maktöverföring från staten (länsstyrelsen) till regioner på områden som arbetsmarknad, utbildning, kultur, infrastruktur och miljö. Min uppfattning är att den delen av regionfrågan stärker argumenten för storregioner. Men även om man skulle tänka bort alla dessa områden och bara fokusera på landstingens ansvar som sjukvårdshuvudmän är en regionförstoring brådskande.

Valet är egentligen enkelt, fast svårt. Antingen blir landstingen plötsligt och oväntat fantastiskt mycket bättre på samverkanslösningar sinsemellan och all politisk prestige i sådana överenskommelser bara försvinner. Orealistiskt. Eller så ser vi framför oss en utveckling där staten stärker sin roll över den aktiva styrningen av sjukvården och landstingen blir alltmindre självstyrande. Hyfsat realistiskt och maktförskjutningen kommer att vara smygande och successiv. Eller så bygger man storregioner. Helst i enlighet med Ansvarskommitténs ursprungliga förslag där de nuvarande samverkansregionerna fick utgöra nya storregioner. Kräver jobb och politiskt mod. Men inte alls orealistiskt och i min uppfattning helt nödvändigt för att stärka den regionala nivån och samtidigt ge sjukvården goda förutsättningar att utvecklas i takt med kunskapstillväxten och specialiseringen.

Men nu får han väl ändå ge sig..

2011-01-19T09:00:00.006+01:00

Primegate verkar inte ta slut än på ett tag. En eller flera medlemmar har i brev till partistyrelsen krävt att Niklas Nordström utesluts ur partiet. Samtidigt verkar han själv jobba hårt för att rädda ansiktet. Igår i artikel i Göteborgsposten målar han upp sig själv som den modige sanningssägaren som vågar gå emot strömmen i en ogästvänlig omgivning. Stackars Niklas. Den obekväma sanningen han försöker vinna gehör för är den kontroversiella frågan om ekonomisk tillväxt. Han påstår faktiskt att skälet till att det nu finns människor som vill utesluta honom ur partiet (jag är inte en av dessa) är att han förespråkar en tillväxtvänlig politik. Och han är inte ens ironisk när han gör det. Han försöker inte ens förklara hur han tänkte när han tog emot 4 miljoner kronor av Svenskt näringsliv för att, under egen täckmantel, driva deras särintressen internt i Socialdemokratin.

Riktigt magstarkt blir det när han målar upp sig själv som den som bäst företräder den klassiska socialdemokratin från 50- och 60-talen då tillväxten var hög och strukturomvandlingen var rekordsnabb. Alltså under den tiden då vi mer eller mindre rutinmässigt höjde skatter för att ha råd med en expansiv välfärdspolitik. När vi bedrev aktiv jämlikhetspolitik även på löneområdet genom den solidariska lönepolitiken som samtidigt snabbade på strukturomvandlingen. Den politiken anser nu Niklas Nordström att man bäst företräder genom att försvara skattesänkningar om hundratals miljarder, rut-avdrag och en "mer flexibel" arbetsrätt. Det är lite roligt faktiskt. För allra svårast att förstå är trots allt kopplingen mellan den politik som Nordström idag företräder (rut-avdrag) och omvandlingstrycket på svensk industri.

Och för att säga något snabbt om tillväxten så är den naturligtvis oerhört viktig, ja rentav oundgänglig om inte en växande och åldrande befolkning ska leda till en generell sänkning av människors livskvalitet. Men för den som förespråkar jämlikhet är tillväxten ointressant om vi inte också har en politik för hur den ska fördelas och leda till att alla människor kan leva ett friskt och rikt liv. Om ökad rikedom inte leder till minskad fattigdom är väldigt lite vunnet. Tillväxten är en nödvändig förutsättning för välfärden. Men den leder inte automatiskt dit, som Nordström tycks tro. För det behövs en offensiv fördelningspolitik. Och en sådan politik har jag faktiskt aldrig hört Niklas Nordström tala sig varm för.

Det finns ingenting kontroversiellt i det Nordström säger i sin artikel. Ändå hävdar han att han motarbetas mot just den bakgrunden. Riktigt så verklighetsfrånvänd är nu sannolikt inte Niklas Nordström. Jag gissar att skälet till att han beter sig som han gör snarare är rent företagsekonomiskt. Han håller på att bli bränd i partiet. Och blir han det kommer inte Svenskt Näringsliv att vara intresserade av att betala honom 4 miljoner kronor för att bedriva deras opinionsarbete inom Socialdemokratin. Man kan anta att detta skulle vara kännbart.

Folkhälsa i tillväxtens namn

2011-01-17T16:42:00.006+01:00

Har läst Region Skånes och Kommunförbundet Skånes gemensamma folkhälsostrategi, Regional folkhälsostrategi för Skåne 2010-2013.

Strategin är informativ på så vis att den lyfter fram mycket av den kunskap vi har idag kring hur skillnader i hälsa mellan olika befolkningsgrupper uppkommer och vari de stora utmaningarna på folkhälsoområdet består. Alltså att många människor har levnadsvanor som leder till sjukdom och ohälsa samt att människor som har en svag förankring i samhället och på arbetsmarknaden mår betydligt sämre än de väletablerade.

Men uppdraget att arbeta med en förbättrad folkhälsa är begränsat av vad som är politiskt möjligt att säga och göra. Det får till exempel inte sägas att angrepp på sjuka och arbetslösa i form av sänkta ersättningar, utförsäkringar och förnedrande åtgärdsprogram leder till en sämre hälsa hos stora delar av befolkningen. Ordet fattigdom får absolut inte användas. Klassklyftor vore nog till och med snäppet värre. Men mellan raderna och i ord som ”socioekonomiska skillnader”, ”ekonomisk stress” och ”lågt beslutsutrymme i arbetet” framgår det likväl att det krävs något mer än sluta-röka-kampanjer och ”hälsoveckor” för att minska hälsoklyftorna.

Den känsla som tydligast stannar kvar när jag lagt programmet åt sidan är emellertid något annat. Det är hur låg status folkhälsoarbetet verkar ha på den politiska agendan. Hela programmet inleds med att folkhälsoarbetet är viktigt för att en god hälsa i befolkningen bidrar till en god tillväxt. Flera gånger återkommer man sedan till detta. Man ber om ursäkt för att man vill bedriva folkhälsoarbete och vill på olika sätt motivera varför detta skulle vara något bra. Jag har aldrig läst ett tillväxt- eller utvecklingsprogram med en sådan ingång. Det anses uppenbarligen vara mer självklart att tillväxt är viktigt och bra, än att människors välmående har ett egenvärde i sig. När blev egentligen prioriteringarna så sneda? För vad ska vi med en växande ekonomi till om människorna i den inte mår bra? Man får väl i alla fall vara glad att forskningen ännu inte hittat ett motsatsförhållande mellan de båda.

Partiledaren och medlemmarna

2011-01-13T10:12:00.003+01:00

Artiklar som den här kryllar det av just nu i svensk media. Alla, oavsett sin egen inställning till, eller inblick i, socialdemokratin måste skriva nåt "intierat" om pariledarvalet. Alla verkar vara överens om att det inte finns någon bra, eller åtminstoner någon självklar kandidat. Vem man än väljer så blir det en chansning.

Alla älskar ju att skvallra och spekulera, så det må ju vara hänt att man ägnar sig åt sådant i nyhetsmedia. Särskilt som själva processen är så sluten och omgärdad av rykten, traditioner och tabun som den är. Men var man inte trött på det tidigare så är det dags att tröttna nu. Så här kan vi inte välja partiledare i ett folkrörelseparti. Inga kandidater presenteras. Inga visioner som kan kopplas till respektive kandidat presenteras. Inga medlemmar tillfrågas. När kongressombuden kommer till kongressen kommer det bara att finnas en kandidat. Den kommer vi att välja och han eller hon kommer att få dånande applåder av samtliga i salen. Ingen kommer att veta vad som kommer att hända sen och vilket ansvar som senare kan utkrävas av den utvalde. Var det exempelvis någon som, innan hon blev vald, kände till Mona Sahlins tankar om det rådslagsarbete hon sedermera initierade? Var det någon som visste något om hennes tankar kring den "förnyelse" av politiken som redan då ansågs nödvändig? Att hon redan hade bestämt sig för att gå samman med miljöpartiet? Eller, som det senare skulle visa sig, att hon egentligen anser att en stark a-kassa står i motsats till hög sysselsättning? Sånt hade jag gärna velat veta.

Valet av partiledare borde inte få vara en sak för de som prenumererar på maktpositioner nationellt och i stora distrikt och arbetarekommuner. De som pratar ihop sig inför en kongress och vet hur man vinner en kongressomröstning. Så långe vårt parti styrs på det sättet kommer de att styra som har sina styrkor i slutna rum, och sina svagheter när de prövas mot människorna där utanför. Det borde faktiskt vara omöjligt att bli ordförande i vårt parti utan att ställa sig inför samtliga medlemmar och säga "Jag kandiderar! Det här vill jag genomföra om jag blir vald!" Och sedan jämte andra som gör samma sak få sitt förtroende prövat i en medlemsomröstning.

En medlemsomröstning får gärna ha en rådgivande funktion inför en kongress som fattar det slutgiltiga beslutet. Men ska medlemskapet betyda något viktigt, då måste också medlemmarna få vara med och fatta viktiga beslut. Som att själva få peka ut den kandidat som vinner deras (vårt) förtroende. Och att få göra det, inte bara utifrån vilken kandidat som är bäst för den eller den falangen, eller skulle kunna vinna den eller den debatten. Utan också utifrån vem som har de bästa politiska och organisatoriska visionerna för vårt parti, och som anses vara bäst skickad att ta oss dit.

Och sist en varudeklaration: I likhet med många andra skulle jag gärna vilja att Per Nuder kandiderade till partiledare. Och jag skulle gärna vilja höra vad han har att säga om hur Socialdemokratin åter ska vinna val. Kanske har han tagit intryck av vad Marika Lindgren Åsbrink har förmedlat på sistone?

Close one..

2011-01-11T11:24:00.003+01:00

Ja, det här var ju faktiskt lite synd. Det pratades mycket om att det skulle kunna bli rödgrön övervikt i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) denna mandatperiod. Det slog på 2 mandat och så blev ju SD vågmästare som väntat. Lars Stjernkvist verkar tolka utfallet på ett annat sätt, men det är nog en artikel skriven innan det officiella resultatet fanns att tillgå. Eller så vet han något mer än jag.

Nu betyder inte detta i praktiken något annat än att det blir svårare att få in socialdemokratiska synpunkter i SKL:s remissvar till regeringens utredningar och förslag. Och ska ett sådant remissvar ha någon tyngd krävs ändå enighet i SKL mellan de stora blocken. Det kan rentav vara så att kritik mot regeringen väger tyngre om det är de egna partikamraterna som ryter till. Men ibland är det faktiskt skönt att bara få vinna något. Det blev inte så den här gången heller. Men vi kommer ju igen, såklart.

Bisarrt var ordet

2011-01-10T14:40:00.004+01:00

Det är tydligen "Bisarrt att få betalt för friska personer". Om man är en vårdcentral i Region Skåne. Fast är det verkligen det?

På Sydsvenskans debattsida har två debattinlägg från läkare kritiserat Region Skånes primärvårdsmodell "Hälsoval Skåne". Alltså den modell som styr vilket uppdrag vårdcentralerna ska ha och hur de ska få sina pengar till att finansiera detta uppdrag. Den första (Nordlund/Settergren) publicerades redan 30 december och handlar egentligen inte om modellen som sådan, utan om resursbristen. Här är det lätt att hålla med. Region Skåne sjösätter en modell vars syfte är mer vård ska bedrivas på vårdcentralen, nära där patienten bor. Vårdcentralerna får därför ett bredare och friare uppdrag, men inga pengar att bedriva denna extra vård för. Det är alltså långt mellan vad majoriteten säger och vad man faktiskt gör i detta avseende.
Det andra inlägget (Löfgren), publicerat idag, är betydligt mer svårsmält. Här kallas det bisarrt att en vårdcentral får fasta ersättningar för sina patienter, istället för en ersättning för faktiskt uppkomna vårdkostnader. "Läkarna kan då sitta och dricka kaffe medan de tjänar pengar". Men det är ju faktiskt det som är själva syftet med modellen.
Det ska vara intressantare att hålla människor friska, att inte i onödan ha patienter springandes till vårdcentralen för att förnya ett recept och det ska löna sig att göra sådant som främjar hälsa på lite längre sikt. Om man får ersättning först när patienterna har blivit sjuka har vi ju faktiskt skapat ett negativt incitament för att hålla människor friska i sina egna hem. Tydligen kan man vara läkare och vilja ha det så. Men det är svårt att vara medborgarföreträdare och försvara en sådan modell. (Rentav bisarrt?) Därför tror jag faktiskt att Hälsoval Skåne som modell är ganska bra.
Men det behövs mycket mer resurser. Kanske uppemot den miljarden som nämns av Nordlund/Settergren. Och det behövs en majoritet (en ägare) som inte bara lutar sig tillbaka när modellen väl är i sjön. Många offentliga vårdcentraler, mest i storstäderna, hotas just nu av nedläggning på grund av resursbrist och det "systemfel" som lyfts fram av Nordlund/Settergren. Hur agerar ägaren då? Agerar man alls? Ja, inte ännu i alla fall.

Nya uppdrag, nya utmaningar

2011-01-10T14:21:00.003+01:00

Sådär, dags att ta tag i det här nu. Jag är alltså inte längre politisk sekreterare, utan förtroendevald i Region Skåne. Det innebär att om jag skriver nånting nu, så får jag sätta mitt eget namn på det. Bland annat. Det innebär nog också att jag måste börja uppdatera den här sidan lite oftare.

Jag är alltså numera ledamot av regionfullmäktige och ersättare i regionstyrelsen. Under regionstyrelsen organiseras en del av arbetet i beredningar och utskott. Där är jag vice ordförande i folkhälsoberedningen, vice ordförande i personalutskottet samt ledamot i vårdproduktionsberedningen. Jag är även ersättare i samverkansförbundet "Södra regionvårdsnämnden" som är ett sjukvårdssamarbete mellan landstingen/regionen i Halland, Kronoberg, Blekinge och Skåne. Och så blir det lite små följduppdrag utöver det. Spännande är det.

Här kommer jag, om nu tid och disciplin räcker till, att blogga om det som händer i mina uppdrag, men också om annat som faller mig in. Nu börjar 2011 på riktigt.

Hälften av ägarna, hur många hus blir det?

2010-05-27T09:13:00.003+02:00

Villaägarnas riksförbund hävdar på fullaste allvar att boende i de allra dyraste villorna i själva verket har låga inkomster och att beskattning av deras fastigheter därmed är orättvist. Läs själva.
Hälften av hel- eller delägarna av de villor som skulle få höjd fastighetsskatt med de rödgrönas förslag i riksdagen tjänar under 40 000 kr i månaden (därmed anses man vara normalinkomsttagare). Möjligen kan man anföra att begränsningsregeln och avskaffandet av skatten på uppskov lindrar effekten för vissa. Man skulle också med fog kunna påstå att det faktum att hälften av ägarna tjänar mer än 40 000 kronor ändå visar ett starkt samband mellan höga inkomster och dyra fastigheter. I befolkningen i stort är denna grupp någonstans mellan 5 och 10 procent.
Men det som stör en allra mest är ju att det ofta är mer än en ägare av dessa villor. Säg att det i genomsnitt är två ägare av ett hus. Då visar rapporten bara ett i de allra flesta fall tjänar den ena av dessa (kvinnan) mindre än 40 000 kronor. Den andre (mannen) tjänar betydligt mer. Skulle någon statistiknörd vilja ta fram totalinkomsterna för hushållen som äger dessa hus hade jag blivit glad. Jag kan göra en första beräkning.
Villaägarnas tabeller visar att en genomsnittlig inkomst för en hel- eller delägare av de aktuella fastigheterna tjänar drygt 55 000 kronor i månaden. Utgår vi ifrån att det i genomsnitt finns två ägare av varje villa har det genomsnittliga hushållet en bruttoinkomst på 110 000 kronor i månaden. Har denna grupp månne råd att bidra med några tusenlappar om året till vården skolan och omsorgen? Kan man ju undra.

Utredning pågår, men av vad?

2010-03-03T09:58:00.003+01:00

Borgarna vill gärna att Hässleholms sjukhus ska ackrediteras (godkännas) för att bedriva vårdcentral inom ramen för Hälsoval Skåne. Det framgår av detta ärende till Region Skånes vårdproduktionsberedning som sedermera drogs ut från dagordningen. Varför beslut inte kunde fattas förklarar beredningens moderata ordförande Catharina Blixen-Finecke här. Man vill utreda nånting men vill inte berätta vad. Inte direkt glasklart och mer än en smula komiskt. Och inte heller första gången man kommer till sammanträden med ofärdiga och ogenomtänkta ärenden.

För egen del tror jag att det vore väldigt olyckligt om man tillät sjukhusen att också vara vårdcentraler. För det första är en av de viktigaste poängerna med Hälsoval Skåne, dvs Region Skånes modell för primärvården, att mer specialistvård ska ut från sjukhusen och närmare patienterna. Att låta ett sjukhus också vara en vårdcentral är ju raka motsatsen till detta. För det andra riskerar man allvarliga konsekvenser för kringliggande vårdcentraler. Om det sker en överflyttning av personal och patienter till sjukhusets vårdcentral riskerar flera mindre vårdcentraler i området att tvingas slå igen. Konsekvensen av det är att äldre patienter och barnfamiljer tvingas åka längre till den vård som egentligen borde vara nära, samt att en del byar kan stå helt utan vårdcentral.
Det kan också uppstå en förtroendekris mellan kringliggande vårdcentraler och sjukhuset. Vårdcetralerna förväntas ju remmittera sina patienter till sjukhuset när behov av detta finns. Men vill man verkligen remmittera till en konkurrent som med lite smart marknadsföring kan sno åt sig de patienter som kommer till sin egen verksamhet?
Slutligen tycker jag själv att det uppstår en himla märklig situation när Region Skånes egen förvaltning för primärvård (Primärvården Skåne) tvingas konkurrera med en annan av Region Skånes egna förvaltningar (Hässleholms sjukhusorganisation) om patienter och personal inom den offentligt drivna primärvården. Jag det känns faktiskt en smula huvudlöst.

Men, men, vi får väl se vad som händer när utredningen är klar. Då får vi kanske rentav veta vad det är som har utretts.

Fast månadslön - ett gissel i vården?

2010-02-18T10:24:00.002+01:00

Det här var ju lite roligt. Vårdköerna är enligt denna folkpartist en konsekvens av att läkare har fast månadslön, något som infördes av en (S)-regering på 60-talet.

Den socialdemokratiska regeringen såg då sin chans att besluta om att införa fast månadslön med upphävd möjlighet till betald mottagning för den enskilde läkaren. Och vad hände?De läkare, som tidigare varit intresserade av att ta hand om patienter snabbt, anpassade sig efter de kolleger, som tog emot det lägsta antalet patienter inom samma specialitet. Sedan dess har vi haft väntetider.

Det är märkligt hur allt i själva verket är en socialistisk konspiration. :-)

För ett fritt Palestina

2010-02-17T13:26:00.002+01:00

Se där, ett välkommet utspel från vår gemensamma utrikespolitiska arbetsgrupp. Hela artikeln är bra, men jag fäster mig särskilt vid

Vi vill att allt försvarsrelaterat samarbete mellan Israel och Sverige ska upphöra (...) och Sverige bör inte bedriva någon form av vapenhandel med Israel.

EU måste utnyttja möjligheterna att ställa krav på Israels regering, så länge denna inte respekterar de mest grundläggande rättigheterna för palestinier.

Israel måste dra sig tillbaka från ockuperade områden, häva blockaden av Gaza och upphöra med bosättningsaktiviteterna på Västbanken och i Östra Jerusalem. Bygget av muren på ockuperad mark strider mot folkrätten. Haagdomstolens utslag från 2004 måste efterlevas.

Hamas och de övriga palestinska parterna måste respektera ingångna avtal, avstå från våld och erkänna staten Israels rätt att existera.

Alltså inget försvarssamarbete eller vapenhandel med Israel, koppla frågan tydligt till handelsavtalen mellan EU och Israel, riv muren, häv blockaden och få bort de olagliga bosättningarna. Ställ samtidigt krav i förhandlingarna på en god demokratisk ordning och utveckling inom Palestina. Äntligen en tydlig politik med tydliga krav.

Visst tusan blev det lite roligare med valrörelse nu?

Att ha väntat och sett

2010-02-16T09:40:00.003+01:00

Paul Krugman i New York Times, Johan Norberg i Metro, Per T Ohlsson i Sydsvenskan och (kanske mindre oväntat) Tony Johansson och Jonas Ljungberg på Newsmill. EU:s gemensamma valutaprojekt, EMU, är i blåsväder och, som Paul Krugman skriver, inte ens de mest envetna kritikerna vid eurons införande kunde beskriva vidden av det som komma skulle. Allra värst drabbat är Grekland, men även stora ekonomier som Italien och Spanien kan snart vara nära statsbankrutt. Även utanför EMU, drabbas inträdesländerna (främst i Baltikum) hårt av att ha knutit valutan till euron.

Just nu står sannolikt en ekonom någonstans och berättar att detta i själva verket är bra. Att äntligen tvingas Grekland med flera länder ta tag i "de underliggande problemen" i sin ekonomi och allt det där. Stora "reformpaket" ska genomdrivas med övriga EMU-länder som främsta påhejare. (Är det någon som idag minns att vi skulle gå med i EMU för solidaritetens skull?)Priset för lönesänkningar, nedskärningar och galopperande arbetslöshet, dvs alternativen till ränte- och växelkursjusteringar när ekonomin ska anpassas till det faktiska relativa prisläget, är dock sjunkande medelålder, passivisering, växande klyftor och en ökande otrygghet. Man skulle kunna säga att man skapar fler "underliggande problem" än vad man nånsin tidigare kunde föreställa sig.

Och problemen stannar inte där. För även om problemen för de sk PIGS-länderna är en följd av just sådana asymmetriska chocker som vi talade så mycket om inför folkomröstningen, och de slår hårdast och brutalast mot människorna i de drabbade länderna, så påverkas i nästa steg hela valutaområdets ekonomi av en eventuell statsbankrutt. Jag minns att jag i september 2003 satt och lyssnade på en debatt i Lund och Mattias Svensson från Medborgare mot EMU som då talade om just en sådan situation som EMU nu befinner sig i.
Att bli bakfull efter att ha satsat lite väl hårt med spriten kvällen innan är en ofta både väntad och kalkylerad risk med att dricka alkohol. Det kan kännas tungt dagen efter, men man upplever det sällan som någon annans fel än sitt eget. Värre vore det att vakna upp en söndagmorgon med världens huvudvärk och illamående för att mounsieur Chirac inte kunde hålla sig borta från rödvinet kl 3 på morgon.
Och precis där befinner vi oss nu. Hela Europa vaknar upp med baksmälla efter fastighetskrasch i Spanien och ekonomiskt lättsinne (tillsammans med negativ handelsbalans) i Grekland. Före euron skulle istället drachmer och pesetas blivit lite billigare, räntorna skunkit, och turism och exportsektorerna skulle sakta men säkert, men naturligtvis inte helt problemfritt, få ekonomierna på fötter igen. Nu blir det som bekant andra bullar.

Detta verkar alla utom svenska politiker ha förstått. Här pratas det fortfarande ofta om det höga (politiska) priset för utanförskap. Mest dåligt är att vi inte har en plats i eurorådet. Poängen med att gå in i en gemensam valuta för att få plats i ett råd vars huvudsyfte är att hantera problemen som uppstår i ett gemensamt valutaområde har alltid gått mig förbi. Men den är säkert betydande i något avseende. Oavsett verkar i alla fall Greklands enorma problem anta såväl ekonomiska som politiska dimensioner. Här talar vi alltså om det höga politiska priset för innanförskap om man så vill.

När vi nu ser debattörer som Norberg och Per T ansluta sig till någon form av ny vänta och se-linje så är det naturligtvis en välkommen kursändring mot en på ganska bred front ökad medvetenhet om riskerna med att gå in i EMU. En försiktig invändning är väl att det där har vi redan gjort. Vi har väntat, och nu har vi sett. Det var inte vackert.

Partiledare på praktik

2010-02-12T09:26:00.002+01:00

I Sydsvenskan idag avslöjas att Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, har varit anställd som praktikant på Sverigedemokraternas kansli här på regionen i inte mindre än tre år. Som sådan har han haft tillgång till passerkort och en bekväm arbetsplats i Skånehuset. Uppkoppling, kopieringsmöjligheter och fritt kaffe i automaten förutsätter jag är andra förmåner som Jimmie Åkesson har nyttjat. Och visst har vi känt till det länge och visst har vi sett honom här ibland i korridorerna.

Igår beslöt man dock att dra in Åkessons passerkort till Skånehuset. Det i sig är ju väldigt roligt. Ännu roligare är att ta del av Björn Söders reaktioner. Söder är gruppledare för (SD) i regionen, men även partisekreteraren som anställer sin partiledare som praktikant. Till Sydsvenskan säger han följande:

– Det är jävla trams. Det är bara för att det handlar om Sverigedemokraterna som ni tar upp det. Hade det varit ett annat parti hade inte ens gruppledarna diskuterat frågan.

Alltså, i Björn Söders värld hade således ingen höjt på ögonbrynen om Mona Sahlin och Lars Ohly praktiserade i oppositionskorridoren, medan Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund trängdes vid kaffeautomaterna i majoritetskorridoren. Nej, det hela är naturligtvis en konspiration mot stackars SD.

Själv tycker jag att det är läge att reda ut vad en praktikplats egentligen är. Praktik är en utbildning som samtidigt ska ge möjligheter till arbetslivserfarenhet, kontakter och referenser. Den ska alltså syfta till att stärka praktikantens ställning på arbetsmarknaden. Frågor således:
Vad lärde sig Jimmie Åkesson under sin tre år långa praktik hos Sverigedemokraterna i Region Skåne?
Vilka viktiga erfarenheter tar han med sig och vilka nya kontakter har han knutit under sin praktiktjänstgöring?
Kan man möjligen få ta del av de referenser alternativt betyg som Söder skrivet ut åt Åkesson?
Vilka jobb tänker sig Jimmie Åkesson själv att han nu ska söka i kraft av sin stärkta ställning på arbetsmarknaden?
Känns det inte en smula knäckande att gå tre år som praktikant på samma arbetsplats utan möjlighet att få en riktig anställning?

Det är naturligtvis svårt att inte raljera över sånt här. För visst är det typiskt att om man släpper in en Sverigedemokrat i huset så har man snart hela partiet här? Sen orkar jag inte raljera mer. Det är roligt nog som det är.

PS. Egentligen tror jag att Jimmie Åkesson är heltidsavlönad som partiledare för SD, vilket gör hans behov av en praktikplats ännu mer svårförståelig. DS.

Tillbaks till sandlådan 3 - this time it's personal

2010-02-08T15:37:00.002+01:00

Ok, får se om vi orkar ta tag i bloggandet igen nu. Idag ville jag mest fästa uppmärksamheten på den här artikeln. Här hävdas det friskt att om Vänsterpartiet hamnar i en regering efter valet kommer Sverige att förvandlas till en diktatur av Nordkoreanskt snitt. Artikeln är sannolikt skriven av en 12- och en 13-åring som använder namnet Jonny Munkhammar som pseudonym. Han är ju faktiskt så pass gammal nu att han borde slutat baka sandkakor för längesen.

Undrar förresten hur man egentligen ska föra en debatt som utgår från den nivån. Något av följande tre är nog bra som första kontring.
1. Jo, men det var ni som började bomba civila irakier.
2. Sluta, annars hämtar jag min storebror som nyss blivit utförsäkrad.
3. Varför har du pennor i öronen?

Vad är det som driver honom?

2009-09-18T14:59:00.003+02:00

Försöker förstå. Kan inte. Vad är det som driver en minister att gå till storms mot eliten? Man undrar ju om han skiter i sin egen farstu innan han sågar av grenar han brukar sitta på.

Eliten, de som bestämmer dvs, pratar alldeles för mycket om saker som inte går att ta på, så som strukturer och ideologier, och för lite om vanligt folks vardag, tex fästingar och loppmarknader. Politiker ska helt enkelt skita i varför kvinnor tjänar mindre än män och istället skriva motioner i riksdagen om fästingar och loppmarknader. Beslutssatsen kan ju vara nåt i stil med "fästingar ska fara åt helvete, tillsammans med vissa av grejorna man kan köpa på loppmarknader". Så slipper vi dem i himlen. Amen.

Tänker att det ju egentligen inte är möjligt att de som bestämmer och sätter dagordningen talar för mycket om strukturer och ideologier, eftersom det ju är Göran Hägglund själv som bestämmer och sätter dagordningen, och han hatar ju uppenbarligen innerligt sådant prat.

Tänker också att det väl vore en stor förlust om de politiska diskussionerna (runt köksbord och på andra ställen) bara fick konstatera att kvinnor tjänar mindre än män och aldrig fick ställa frågan om varför (struktur), på samma sätt som det vore trist om man bara fick diskutera dagens problem och aldrig idéer om hur samhället borde se ut på längre sikt (ideologier).

Men mest tänker man ju "pajas". Lustig hatt och clownnäsa. Så man slapp sitta här och försöka hålla sig för skratt.

Om kollektivavtal

2009-09-18T10:43:00.003+02:00

Skriver idag på Socialdemokraterna i Region Skånes blogg om att majoriteten nu väljer att ta bot kravet på kollektivavtal i ackrediteringsunderlaget i Hälsoval Skåne.

Så lär det låta fram till valdagen

2009-09-16T10:17:00.003+02:00

Den KD-märkta riksdagsledamoten Otto von Arnold skriver artikel i Trelleborgs allehanda där han debatterar med Ronny Olander (S). Det handlar om pensionärer. Följande resonemang känns igen från statsministerns regeringsförklaring och säkerligen från alliansens interna argumentationstrimningar.

Dagens löntagare betalar in till pensionssystemet, som nu genererar dagens pensioner. I och med att jobbskatteavdraget förbättrat sysselsättningen och det ekonomiska läget, har det också fått positiva effekter för landets pensionärer.

Och så lär det låta fram till valdagen. Lustigt egentligen att man avser gå till val på att berätta för svenska folket att sysselsättningen har blivit högre, det ekonomiska läget bättre och pensionerna fetare, i ett läge när arbetslösheten är över 10 %, statsskulden över 200 miljarder och pensionerna sänkts. Det är väl som Orwell sa då. Krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

Hillegren

2009-08-20T09:11:00.003+02:00

Ja, måste ju få ur mig något om denne man. Det var ju i Svd han trampade brutalt i klaveret när han jämförde en inomäktenskaplig våldtäkt med en ordningsförseelse. Inte ska man behöva sitta i fängelse för den sakens skull. Så kom kraven på hans avgång i olika tappningar. För hur kan man vara säker på att en man med sådana värderingar objektivt kan handha ett sexbrottsmål? Särskilt som de allra flesta våldtäkter begås i hemmen och mellan personer som har en tidigare relation. Och Rolf Hillegren har inte vett att låta saken bero, eller hävda att han är felciterad eller vad det nu är folk gör när de förlorat omdömet. Nej, han skriver en debattartikel som bekräftar det tidigare uttalandet. Våldtäkt är ett brott som inte kan begås inom ett äktenskap eller en sexuell relation. När det kommer till sexbrott ska gifta kvinnor vara rättslösa, men Hillegren tycker åtminstone att det är dålig stil av mannen att "köra på" trots att kvinnan inte vill. Han kan till och med tänka sig att skriva upp en regel om detta i en etikettsamling, där man också, utgår jag ifrån, kan ta del av goda råd kring hur man hälsar artigt, håller uppe dörren för den som kommer efter och stänger munnen när man tuggar. I en sak har Hillegren naturligtvis rätt. Om inget våld förekommit och en sexuell relation mellan förövare och brottsoffer sedan tidigare är etablerad - då är brott väldigt svårt att bevisa om ord står mot ord. Men svårigheter i bevisföring har rimligen ingenting med straffvärdet eller brottets karaktär att göra.

I Afghanistan föreslogs en lag som gav männen rätt till sex med sin fru. Ett lagstiftat samtycke inom äktenskapet om man så vill. Efter starka internationella protester förändrades lagen något innan den likväl klubbades igenom. Säg mig nu, vilken är den praktiska skillnaden, rent juridiskt alltså, mellan att lagstifta om samtycke inom äktenskapet och att ha rättsskipare som tycker att våldtäkt inom sexuella relationer inte är att betrakta som våldtäkt? Rolf Hillegren själv hävdar att han är långt ifrån ensam om sina uppfattningar inom rättsväsendet. Det är kanske det viktigaste beskedet och den allvarligaste larmklockan i denna soppa.

PS. Nu flyttas Rolf Hillegren till en särskild avdelning med specialärenden, där han inte kommer att handlägga några sexbrottsmål. En gammal ansökan från Hillegren har grävts fram och snabbexpedierats av hans närmaste chef. En spark uppåt istället för utåt och då är ju allt som vanligt. Chefen i fråga är Per Nichols, som vi minns som den som nästan farsartat drev mutanklagelserna mot Ilmar Reepalu för ett par år sedan, men som i total avsaknad av bevisning sågades först i tingsrätten och sen i hovrätten. Då jobbade Nichols på riksenheten mot korruption under sin dåvarande chef heter Christer van der Kwast som vi lärt känna som mannen bakom, vad som verkar bli, vår tids största rätsskandal (Thomas Quick), samt som killen som beordrade en husrannsakan på TV4 efter att en journalist pussat på Ulrika Schenström. På det stora hela verkar det vara ett mycket stimulerande arbete att vara åklagare i Stockholmsområdet.

PS2. Claes Borgström (Thomas Quicks försvarsadvokat) och Thomas Bodström låter på Brännpunkt meddela att de tycker att våldtäkt ska vara olagligt även i fortsättningen. Det var ju bra. Så får vi se om det möjligen kan komma motsvarande toner från åklagarämbetet framöver. Det vore i så fall väldigt välkommet.

Ja, vem tjänar egentligen på vårdvalet?

2009-08-17T11:26:00.005+02:00

Det var så här det började. Tony skrev krönikan som argumenterade mot privata vinstuttag i välfärden, och publicerade den på facebook. Den var bra. Så kom en kommentar om att Region Skåne nu skulle införa samma modell som misslyckats i Stockholm och Västra Götaland. Hälsoval Skåne åsyftades alltså. Så ryckte det väl till i den där nerven som styr våra besserwisser-organ och jag lade in en kommentar med budskapet om att Västra Götaland minsann inte infört sin modell ännu, och att Skånes modell inte alls är särskilt lik Stockholm. Ja, det kunde man kanske låtit bli, men så blev det. Tony, som jag tidigare haft livliga diskussioner med angående hälsovalet, ställde då ovanstående fråga. Och då ska jag alltså besvara den i en Facebook-kommentar. Eller börja blogga igen. Vi får se om det blir mer än så här, men ett litet resonemang om vårdvalets vinnare kan vi väl kosta på oss.

Hur frågan besvaras beror till mycket stor del på hur vi definierar vårdval, till vem vi ställer frågan och vilka specifika intressen vi antar att olika människor har. Men så är det ju å andra sidan med det mesta.

Om vårdvalet definieras som den lagstiftning som från 1 januari 2010 tvångsinför lagen om valfrihetssystem, och därmed fri etableringsrätt, i primärvården så är det lätt att identifiera vinnarna. Det är i första hand de stora vårdbolagen och i andra hand resursstarka patienter som nu får möjlighet leva ut sin överkonsumtion av hälso- och sjukvård. (Det är alltså inte så att den breda befolkningens vårdsökande fördelas efter sjuklighet och behov, utan i stor utsträckning efter klass.) Det är denna lag, denna statliga klåfingrighet, tillsammans med vårdvalsmodellen i Stockholm som kommit att definiera vårdval som enbart en diskussion om ökade privatiseringar i vården. Men tro mig, det finns goda möjligheter att genomföra stora privatiseringar oavsett modell i primärvården.

Om vårdval istället definieras som patienternas möjlighet att fritt välja sin läkare och vårdcentral så är vårdvalet ingenting nytt. Det har vi kunnat i många år. Vinnarna är de patienter som inte upplever att de blir tagna på allvar när de söker vård. Men också de som själva vill avgöra om de vill söka vård där de bor eller där de jobbar, eller som efter en flytt vill behålla den där läkaren man byggt upp ett förtroende för, eller som har diabetes och vill gå till ett ställe som har god tillgång till diabetessjuksköterksa, eller av andra praktiska eller personliga skäl föredrar det ena geografiska läget framför ett annat, eller den ena läkaren framför den andra.

Så finns det även ett tredje sätt att definiera vårdvalet, eller hälsovalet som vi valt att kalla det i Skåne. Det är att definiera det som ett ersättningssystem som tar pengarna ifrån de vårdcentraler som skrämmer bort sina patienter. För det är ju egentligen det som har varit utgångspunkten. Vi har alltid haft ett ekonomiskt system i primärvården där de vårdcentraler som ger dålig service till sina patienter, inte bara kan fortsätta med detta, utan till och med belönas med minskade kostnader, men oförändrade intäkter. Detta är områdesansvarets baksida. Å ena sidan innebär områdesansvaret en möjlighet att arbeta strukturellt med samhället runt omkring med hälsofrämjande insatser. (Den möjligheten har så gott som aldrig utnyttjats dock.) Å andra sidan ger det negativa incitament för tillgänglighet och service. Det nya i hälsovalet är att vårdcentralernas områdesansvar försvinner. Detta är jag positiv till, förutsatt att det som kommer istället är bra. Och det som kommer istället ser mycket olika ut i de olika landstingen. Därför går det inte att rakt av göra jämförelser mellan exempelvis Stockholm och Skåne. Om detta har jag tidigare skrivit här.

Om vårdvalet alltså istället definieras som ett nytt ersättningssystem för primärvården, där patienternas val görs till en helt avgörande faktor för resursfördelningen, då tror jag att vinnarna är patienter och personal. Patienterna för att deras ställning stärks när patienternas önskemål blir centrum i den nära vården. Personalen för att detaljstyrningen försvinner när verksamheterna behöver anpassas efter de egna patienternas faktiska behov.

Så finns det naturligtvis ett gäng risker också. Nedan frågor är ännu utan svar:
Om den skånska primärvårdens största problem är underfinansieringen, hjälper eller stjälper då ett nytt ersättningssystem?
Kan patienternas ställning bli för stark så att läkarna inte vågar neka sjukskrivningar och receptförskrivningar? Kan å andra sidan huvudmannens vilja att införa strikt kostnadskontroll gå över styr åt andra hållet?
Kommer vi att kunna skapa tillräckligt bra system för uppföljning och utvärdering för att kunna bibehålla en god central styrning och garantera alla patienter en god vård, oavsett deras val?
Viktar vi ersättningen rätt så att även de med högst risk för ohälsa får en tillräckligt stor andel av resurserna? (i Stockholm får det väl anses bevisat att man misslyckats med just detta)
Och så vidare.

Motfrågan ska naturligtvis också ställas om man verkligen vill diskutera denna fråga. Vem tjänade på det tidigare ersättningssystemet i skånsk primärvård? Den frågan är faktiskt om möjligt ännu svårare att svara på.

Satsa på elevhälsan - av rätt skäl

2009-06-01T10:22:00.003+02:00

I denna artikel skriver Lars Flodin, ordförande för Sveriges skolledareförbund om vikten av att förstärka elevhälsan. Alla elever ska ha tillgång till kurator och psykolog skrivs det. Och jag håller med. Psykisk ohälsa bland unga har ökat brant under många år och varken skolhälsovård eller barn- och ungdomspsykiatrin är dimensionerad för att hantera denna ökning. Skolhälsovården har ett viktigt uppdrag i att förebygga psykisk ohälsa och därmed ett viktigt folkhälsouppdrag. Detta lyfter Flodin fram. Det har han rätt i.

Det finns emellertid också ett annat perspektiv. När elever som lider av psykisk ohälsa av mindre allvarlig art är det viktigt att barnen ges möjlighet att gå kvar i vanlig skola för att inte sjukdomen ska leda till ytterligare marginalisering. Om man inte tänker sig att det i varje klassrum ska sitta psykologer och kuratorer är lärarna en nyckelgrupp för att göra detta möjligt. En stark närvaro av psykologisk kompetens på skolorna motiveras lika mycket av ett primärpreventivt uppdrag som av ett stödjande uppdrag till de lärare som ska ge elever med psykisk ohälsa samma möjligheter att genomgå skolan med goda resultat som andra. Och det är inte alltid det lättaste. Vilka särskilda förutsättningar behövs för elever med DAMP eller ADHD? Hur hanterar man en situation när elever inte kan delta i lektionen, utan istället ligger hopkrupna under bänkarna? Det är oanständigt att lärare själva ska behöva hantera sådana frågeställningar, även ur barnets perspektiv. Ett bra vardagsstöd för eleverna kräver ett bra vardagsstöd för lärarna och då måste det finnas en väl utbyggd elevhälsa på alla skolor i alla kommuner. Det finns alltså goda skäl att följa Flodins förslag. Fler än han själv anger.

Här blev det fel..

2009-05-15T10:49:00.002+02:00

Detta inlägg hade jag ju tänkt publicera här på denna blogg. Men nu hamnade det ju på (s) i region skåne istället. Vi får se om någon blir arg.

Mer än LOVligt korkat

2009-04-15T15:01:00.002+02:00

Nu går man från borgerligheten fram med flera nya förslag på områden där Lagen om valfrihetssystem (LOV) ska införas i Region Skåne. Inte på sikt, utan nu på en gång. Samtidigt som vi stitter mitt i århundradets struligheter vid införandet av LOV inom primärvården (Hälsoval SKåne) hävdar man på fullaste allvar ett detta är ett effektivt och snabbt sätt att hantera ersättningen till egna och andra aktörer. Och jag kan visst det tänka mig att det kan visa sig effektivt inom vissa områden, men de erfarenheterna har vi verkligen inte ännu.

På närsjukvårdsberedningen 9 april fattade man beslut om att kundvalsmodeller enligt LOV:en skulle utredas och införas inom mödrahälsovården och inom kognitiv beteendeterapi och multimodal smärtrehabilitering. Det är alltså ytterligare tre nya LOV-projekt på kort tid. Utan att vänta in erfarenheter från de som nu är igång och snart kommer igång. Och, verkar det, utan att reflektera över den viktigaste frågan när ersättningen fördelas i enlighet med patienternas egna val, nämligen hur följer vi upp denna verksamhet? Om inte den löpande uppföljningen fungerar riskerar patienterna dels att tvingas göra oinformerade val, dels får de svårt att utkräva ansvar om man inte är nöjd med den vård som erhållits. Vi har inte idag tillräckligt utbyggda uppföljningssystem för att göra Hälsoval Skåne riktigt bra. Dessa kommer att behöva utvecklas efterhand. Det är allvarligt eftersom det handlar om offentligt finansierad verksamhet och i många fall väldigt utsatta patienter. Detta problem blir inte mindre av att man utan eftertanke vill införa flera nya LOV-projekt.

Jag kommer säkerligen att få anledning att återkomma i denna fråga.

Fotboll - en riktig TV-sport

2009-04-12T10:56:00.003+02:00

Vi skulle ju egentligen åkt hem från svärföräldrarna vid lunch på påskafton. Albertina sover den tiden på dagen, vilket underlättar bilkörandet. Men så bestämde vi oss för att stanna en extra dag och plötsligt skapades möjlighet att kolla in Blåvitt-Djurgården på PPV tillsammans med svärfar. Svärfar är naturligtvis också en inbiten Blåvitt-supporter. Sagt och gjort. Öl och ölkorv inhandlades och matchen beställdes. Vi tippade gemensamt 3-0 till IFK Göteborg, väl medvetna om att detta egentligen inte var ett realistisk tips. Så drog matchen igång kl 14.

Efter bara någon minut drog Adam Johansson upp högsta speed längs med vänsterkanten och fick sånär in bollen till Robin Söder. Bollen skarvades istället ut på högerkanten där den letade sig fram till Erik Lund som slog ett flackt inlägg mot bortre delen av straffområdet. Där dök Stefan Selakovic upp och bredsidade in bollen till 1-0. Stämningen var nästan lika hög i vårt vardagsrum som på Gamla ullevi. Så började jag undra varför det var Sella som hade dykt upp på "fel" sida straffområdet och inte Tobias Hysén. I nästa anfall blev det tydligt att detta inte var en slump. Man hade faktiskt bytt plats på Sella och Hysén och det var mycket förbryllande. Men bara någon minut senare betalade det sig. Hysén fick bollen längs sidlinjen och drev ner mot hörnflaggan. Så snurrade han upp Jan Tauer och slog ett inåtskruvat inlägg mot en framstormande Söder som bara lyfte upp foten och styrde in 2-0. Vi var nu bara 6 minuter in i matchen och vi vrålade rakt ut, svärfar och jag. Det hela kändes mycket rättvist och tillfredsställande.

Matchen fortsatte enligt samma modell. Blåvitt hade bollen mer eller mindre hela tiden och varje gång det kom en djupledsboll sprang Hysén och Söder ifrån sina bevakare. Nästan en halvtimme in i matchen sprang Hysén återigen ifrån Jan Tauer och kom fri med Touray i Djurgårdens mål. En enkel bredsida och det stod 3-0. På mittfältet hade Blåvitt valt att spela med två balansspelare i form av Sebastian Eriksson och Gustav Svensson. Dessa pressade ständigt hårt när Djurgården hade bollen. Framför dessa skapade Pontus Wernbloom ytor för sig själv i vad som liknade en klassiskt nr 10-roll. I denna position strax framför Djurgårdens backlinje avancerade han med bollen några minuter före halvtid. Söder drog på sig två bevakare till vänster medan Hysén först avvaktade och sedan accelererade fram till höger. Passningen kom perfekt och Hysén bredsidade in sitt andra mål för dagen med högern (!). I paus erkände Hysén att det var menat som en passning mot bortre stolpen, men jag tror inte att det var många som lyssnade på honom.

Efter paus mattades den blåvita anstormningen av något. Något motsvarande från Djurgården kom dock inte heller, utan en säkert spelande blåvit backlinje hade full koll på matchen. Göteborg utnyttjade alla sina tre byten. Först byttes Sella ut i 64:e och in kom Bärkroth där framme på vänsterkanten. Några minuter senate plockade man ut Robin Söder och in kom nyförvärvet Tobias Sana. Då gick Hysén upp på topp och Sana tog hand om högerkanten. I båda fallen kändes det som att man bytte mer för att ge avbytarna speltid än för att åstadkomma något särsilt i spelväg. Med kvarten kvar blev Sebastian Eriksson trött och fick lämna plats för Jakob Johansson. I den 83:e minuten fick Göteborg en frispark ute till vänster, ett par meter in på egen planhalva. Ragnar Sigurdsson såg att målvakten var långt ute och lobbade in 5-0 från över 50 meter. Riktig bonnröta, men roligt att se. I 87:e minuten var det dags igen. Sana fick en passning ute till höger och såg Wernbloom komma springande i mitten. Passningen blev perfekt och Wernbloom sköt på rullande bollen upp i krysset till 6-0. Möjligen dagens snyggaste.

Så blev det då en riktigt glad påsk för oss blåvita. Att skriva om politik så här på ledig tid kändes grymt omotiverat. Men vilken match! Den skriver jag gärna om fler gånger.

Dålig tillgänglighet kostar

2009-04-09T12:20:00.002+02:00

Region Skåne släppte igår en rapport där man försökt ta fram de samhälleliga kostnaderna, uttryckt i produktionsbortfall, för sjukskrivningar i väntan på specialistvård. Man beräknar med 2005 års siffror är dessa kostnader 8 miljarder bara i Skåne.

Idag är köerna kortade och väntetidslistor uppdaterade så siffran stämmer möjligen dåligt mot dagens situation, men det är naturligtvis bra att detta belyses. Att det uppstår en kostnad för samhället när människor tvingas vänta på vård är naturligtvis inget kontroversiellt alls. Det kostar i form av kostnader för själva sjukskrivningen och i form av ett produktionsbortfall. För sjukvårdshuvudmannen är det emellertid precis lika dyrt att genomföra en behandling om tre månader som det skulle vara att genomföra den om en vecka. Patienten har naturligtvis oftast inte heller något intresse av att det hela ska dra ut på tiden.

Problemet är att den samhälleliga vinsten av en förbättrad tillgänglighet inte tillfaller landstingen. Det är inte ett endaste dugg ovanligt att kommuner och landsting tvingas fatta beslut som inte är bra ur ett samhälleligt eller långsiktigt perspektiv, men där man helt enkelt inte drabbas av förlusterna och inte heller skulle kunna räkna hem vinsterna till sin egen ekonomi.

Lösningen på detta är naturligtvis inte att allt ska rymmas under staten för att skapa kommunicerande kärl, men nog skulle vi ännu bättre kunna öka sambanden mellan statsbidragens storlek och sjukvårdshuvudmännens betydelse för statens intäkter. De statliga tillgänglighetspengarna och den så kallade sjukskrivningsmiljarden kan ses som ett embryo till vad som behöver göras. Om verksamheterna visste att en för lång väntetid och sjukskrivning för patienten också innebar ett faktiskt intäktsbortfall, men också omvänt, att en kortare sjukskrivning innebär ett tillskott till verksamheten, ökar intresset för att arbeta med tillgänglighetsfrågorna naturligt. Det vore i så fall viktigt att återkopplingen till utförd prestation var tydlig för varje enskild verksamhet.

Detta kräver såklart helt nya uppföljningsverktyg och är kanske en smula utopiskt, men det finns definitivt både resurser och onödigt lidande att spara på ett bättre system för hur samhällets vinster på en förbättrad tillgänglighet i vården synliggörs och fördelas.

Inga pengar till kommunerna 2009

2009-04-07T10:26:00.001+02:00

Bloggar på (s) i region skånes blogg om regeringens dystra besked om pengar till kommuner och landsting.

Lyckad kvalserie och allsvensk premiär

2009-04-07T10:22:00.003+02:00

Både Rögle och Södertälje säkrade definitivt elitserieplatsen igår. Känns ju bra. Dessa lag har känts klassen bättre än övriga från första skridskoskäret.

Samtidigt passade Blåvitt på att förlora i premiäromgången efter en horribelt dömd straff på Olympia mot Helsingborg. Men Allsvenskan har bara precis börjat och sånt där jämnar ut sig. Tror fortfarande på blåvitt sm-guld 2009. Och så ser jag fram emot att gå på himmamatcherna i Malmö på nya arenan. Våren har verkligen anlänt nu.

Josefsson om Krugman och krisen

2009-04-06T13:30:00.004+02:00

Om det nu inte sagts tillräckligt många gånger att det krävs statliga stimulanser för att lindra den ekonomiska krisens verkningar så är ju denna artikel av Dan Josefsson i aftonbladet utmärkt läsning. Det är en recension av Paul Krugmans bok "Krisen - orsaker, verkan, åtgärder".

Den svenska regeringen lever helt enkelt kvar i 1980-talets utbudsekonomiska teori, det vill säga i tron på att kriser kan övervinnas genom sänkta löner, massarbetslöshet och fattigdom. Paul Krugman kallar detta för en ”sjuk doktrin som skulle ha haft föga inflytande om den inte appellerat till redaktörers och rika mäns fördomar”. I Sverige styr denna doktrin regeringens krishantering.

Efter KI:s prognos som förutspår deflation och BNP-minskning på 3,9 % under 2009, trots att både räntor och växelkurs är historiskt låga, känner jag själv ett fysiskt obehag när jag tänker på konsekvenserna för välfärdens kärnverksamheter och de politiska följderna av massarbetslöshet som vi sett historiskt. När de penningpolitiska verktygen inte ensamt räcker till, ja då återstår bara stimulanser och investeringar från statsbudgeten. Och den dörren stänger firma Reinfeldt och Borg eftersom man tycker det är för dyrt att ha människor arbetandes. Arbetslinje i praktiken.

PS. Jag håller med. Giriga direktörer får för mycket skit och för lite belöning för sina historiskt viktiga insatser. DS.

Grundlagsfäst EU-medlemskap

2009-04-02T15:10:00.002+02:00

För oss som arbetar i kommun- och landstingssektorn finns en hel del godbitar i grundlagsutredningen. Ett grundlagsfäst skydd för det kommunala självstyret, ett tydligt lagutrymme för kommunal skatteutjämning och ett särskilt kapitel om kommunerna i regeringsformen. Därav avlämnar Region Skåne ett positivt yttrande på utredningen.

En mer personlig reflektion kan man kanske unna sig kring delen som handlar om internationella samarbeten. Så här skriver man där:

Vi menar att EUmedlemskapet tydligt bör framgå för den som tar del av regeringsformen. Att Sverige är medlem i EU bör därför anges redan i det inledande kapitlet om statsskickets grunder.

EU-medlemskapet ska alltså grundlagsfästas i regeringsformen som grund för vårt statsskick. Sånt där svider naturligtvis för oss som kämpat emot mycket av den maktöverföring som skett från den svenska riksdagen till EU:s institutioner. Vid ett tillfälle var vi rätt framgångsrika. I sak förändras ju ingenting, eftersom vi är medlemmar i EU var man än väljer att skriva in detta. Men att medlemskap i internationella samarbeten regleras i grundlagen blir faktiskt konstigt alldeles oavsett vilka samarbeten det gäller. Ska det verkligen krävas två beslut i riksdagen med val emellan för att Sverige ska kunna lämna internationella samfund? Om ja, varför ska detta i så fall inte gälla Världsbanken och IMF?

Den andra mer specifika reflektionen är att man med ett grundlagsfäst EU-medlemskap fullständigt lämnar tanken på EU som ett mellanstatligt samarbete där Sverige deltar på frivillig grund, till en överstatlig federationsbyggnad där Sverige ingår som delstat med begränsad självständighet. För att göra en lång EU-debatt kort anser jag personligen att en sådan förflyttning har sina brister.

Oro inför hälsovalet

2009-03-31T10:09:00.004+02:00

Om en månad införs Hälsoval Skåne i den skånska primärvården. Om detta har jag skrivit en del tidigare. Men inför införandet är det inte alldeles lugnt. Det kommer mer eller mindre dagligen rapporter i media där olika företrädare för profession och privata vårdgivare berättar om sin oro inför införandet. Idag handlar det i Skånskan om hur det blir för sjukgymnasterna i sydost, och i TA om att privata vårdgivare har svårt att finna lönsamhet i modellen. I båda fallen är det oroande kritik.

I hälsovalet har de ackrediterade vårdenheterna ansvaret för att förse patienterna med den rehabilitering de behöver. Man kan alltså inte vara en enhet som bara erbjuder rehabilitering och få del av Region Skånes primärvårdsresurser. Man måste då ha ett samarbetsavtal eller underleverantörsavtal med en eller flera ackrediterade vårdenheter. Detta skiljer sig från idag då Region Skåne har vårdavtal direkt med vissa sjukgymnaster. I det aktuella fallet har avtal mellan de ackrediterade vårdenheterna och den aktuella rehabkliniken ännu inte slutits, vilket innebär att patienterna inte vet hur deras rehabilitering kommer att se ut om en månad. Kommer man att erbjudas sjukgymnastik på sin vårdenhet eller kommer det under den närmaste tiden att slutas ett avtal mellen vårdenheterna och rehabkliniken? Oavsett vad så har Region Skåne lagt ut resurser och ansvar på vårdenheterna att lösa frågan. Bollen ligger där. Men det är allt annat än tillfredsställande att det inte finns en lösning så här tätt inpå införandet. Detta beror väldigt mycket på tidsperspektivet. Den moderatledda majoriteten i regionen har haft alldeles för bråttom med införandet och därför uppstår denna typ av problem.

I Trelleborg har en läkargrupp som idag har ett mer förmånligt vårdavtal valt att inte gå in i hälsovalet från början då man räknar med att förlora pengar på detta. Det gör man säkert. Men oaktat det vinstmaximeringsintresse man väljer att inte tala om i tidningen (istället pratar man om risken för konkurs) så är kritiken angående hälsovalets underfinansiering befogad. Om modellen har som syfte att öka utbud och tillgänglighet i primärvården så räcker inte pengarna till detta. En ny organisation kan inte lösa ett problem som i grunden beror på underfinansiering. Därför sa utredningsgruppen att hälsovalsmodellens införande krävde ett tillskott på 500 miljoner kronor första året, och förmodligen lika mycket till det andra året. En miljard till primärvården alltså. (Så stora resurser kan inte trollas fram i "friska pengar", utan måste ske genom överföring av resurser från sjukhusvården.) Resultatet i budget blev 150 miljoner och därför står vi nu med en underfinansierad modell som införs under alltför hetsiga former och där vi varken ger våra egna enheter eller de privata vårdgivarna rimliga förutsättningar för förberedelse och omställning.

Jag tycker att modellen och ersättningssystemet i hälsovalet i grunden är bra. Därför önskar jag verkligen att införandet ska kunna ske på ett så bra sätt som möjligt. Jag önskar att det kunde tillföras mer pengar i systemet. Det kommer inte majoriteten att göra. Jag önskar att genomförandedatumet låg längre fram i tiden (1/1 2010), men majoriteten kommer inte att flytta fram denna tidpunkt. Så istället monterar vi på störtkrukan, blundar och kör.

Plågsam tidningsläsning idag

2009-03-26T11:20:00.003+01:00

Först läste jag om regeringens beslut att avskaffa SJ:s monopol på persontrafik och tänkte på vem tusan som nu ska trafikera järnvågsspåren i Norrland. Poängen med monopolet är ju att det ska gå att flytta pengar från lönsamma och vältrafikerade sträckor till mindre lönsamma sträckor. För att hela Sverige ska leva. Men om de stora internationella bolagen får etablera sig där det är lönsamt finns ju inte längre något överskott i SJ att bedriva mindre lönsam trafik för. Det blir väl Eco-driving för dessa människor antar jag. Sen läste jag om Sorsele kommuns lagtrots och tänkte att det här nog kommer att få efterföljare. Många kommuner är i samma situation. Jag väntar mig även både kommunsammanslagningar och fler larmrapporter från välfärdens kärnverksamheter. Sen läste jag att socialminister Göran Hägglund varit i Malmö och tänkte att man nog måste fundera både på budskapets innehåll och dess paketering. Inte bara avseende abortfrågan.

Vi fick i alla fall snabbt ut ett pressmeddelande som kritiserade regeringens beslut om SJ. Sorsele kommun får stöd av SKL, om än i något mildare form.

Är det söndag på söndag?

2009-03-25T11:17:00.004+01:00

Den moderatledda majoriteten i Region Skåne har presenterat ett 18-punktsprogram för en framtida personalpolitik. Om dess tillkomst skriver jag här. Ett av de mer uppmärksammade förslagen gäller frågan om fria helgdagar. Så här skriver man i programmet:

5. Inför valfria helgdagar
Helgdagar bör vara religionsneutrala och kunna plockas ut som ”röda dagar” efter egna preferenser. Om man har en annan trosuppfattning än den kristna får man i dagsläget ta tjänstledigt eller semester om man vill vara ledig. Det bör vara upp till den anställde att välja helgdagar utifrån egen religiös övertygelse och vi förordar därför ett konfessionslöst avtal alternativt en motsvarande lösning utanför kollektivavtalet.

Detta är ju principiellt en rimlig hållning, om man bortser från att man i sitt program vill göra lösningar utanför kollektivavtalet. Som icke kristen är det normalt att ifrågasätta varför jag inte kan ta ledigt på dagar som betyder mycket för mig, snarare än på dagar då det är verksamhet i Svenska kyrkan, dit jag ändå inte går. Ändå hamnar man ju så snett. Roligt blir det när man ställer de kritiska frågorna.

Om jag bestämmer mig för att det kinesiska nyåret är min röda dag, men ändå går till jobbet. Får jag storhelgstillägg då?
Om jag saknar religiös övertygelse, men ändå vill vara ledig, på vilka preferenser kan jag då söka ledigt? Kan jag också få storhelgstillägg på mina barns födelsedagar?
Hur långt innan måste jag meddela chefen att jag vill "ta en röd dag"?
Att plocka bort helgdagar som slås fast av riksdagen och därmed helgtillägg som slås fast i kollektivavtalen är nu ingen liten operation. Hur ser rent praktiskt en sådan lösning ut "utanför kollektivavtalen"?
Rent kvantitativt borde de religiöst betingade under året återkommande ledigheterna utgöra det största problemet för icke kristna. Jag pratar då om lördagar och söndagar. Är det rimligt att anta att förslaget innebär att judar ska ha sin röda dag på lördagar, kristna på söndagar och icke troende på den ordinarie bakfylledagen, dvs måndagar?

Frågorna är många och kräver snabba svar. Det hela ska ju införas redan till årsskiftet. Det finns naturligtvis invändningar även av mer principiell art. Den viktigaste invändningen mot "valfria helgdagar" är maktförhållandena på arbetsmarknaden. Om mina helgdagar ska läggas ut i samråd med arbetsgivaren är risken naturligtvis stor att jag som arbetstagare inte får de röda dagar jag vill ha. Många känner nog igen detta från semestern. (Inte kan väl alla ha röd dag på juldagen? Ni är väl inte kristna allihop?) Istället riskerar jag ändå att få röda dagar vid tillfällen som om möjligt betyder ännu mindre för mig än den svenska nationaldagen.

Den andra invändningen är att valfria helgdagar försämrar möjligheterna för mig att vara ledig samtidigt som mina barn och min fru. Det är tufft nog att jämka samman semestern. Om jag dessutom vid varje önskad helg ska behöva joxa med mina barns skola och försöka jämka ihop mig med min frus arbetsgivare riskerar ju resultatet att bli att jag sitter där ensam på den tänkta familjehögtiden. Och precis som min familj lär även alla mina övriga vänner och bekanta vara sysselsatta för dagen.

Tydligt definierade rättigheter är generellt att föredra för löntagarna. Utifrån sådana kan man förhandla om eventuella undantag och ersättningar. Därför tror jag inte att ett förslag av denna typ kommer att tas emot sådär väldigt positivt från Region Skånes anställda som majoriteten nog har tänkt sig.

Rörläggning, sjukvård, marknad och köer

2009-03-18T13:32:00.002+01:00

Satt och bläddrade i gamla pressklipp och stötte på det här, signerat Pernilla Ström. Det är en av ganska många företagslobbyister just nu som på olika sätt vill privatisera hälso- och sjukvården. Köer och behovsstyrning inom vården beskrivs som "kvardröjande öststatsmentalitet" och marknaden förväntas kunna lösa detta på ett bättre sätt. Det här stycket är min favorit.

Jag har svårt att tro att det skulle råda en sådan omfattande läkarbrist här i landet eller att alla läkare är så extremt hårt övertidsarbetande att det inte går att uppbåda en snabb tid ens mot rundlig betalning.

Nej, det är rätt. Köerna i hälso- och sjukvården skulle försvinna om vårdproducenterna kunde höja priset på sina tjänster och därmed få ner efterfrågan på vård. Det finns emellertid bara dessa två sätt att fördela varor och tjänster. Antingen får de mest som betalar mest, eller också har vi en kö. Då de allra flesta betraktar vård åt sjuka och skadade mer som en rättighet än som vilken vara som helst finns ett brett stöd för likabehandling i vården, dvs kö inte marknad. Men även om fördelningsprincipen är kö, kan naturligtvis tillgängligheten vara god om det finns tillräckliga resurser och effektiviteten är hög.

Men nu får jag ju veta att denna inställning, att alla har rätt till vård, är en "politisk fördom" som förhindrar att "utbud möter efterfrågan" så som det ju fungerar när man får "avloppen fixade". Och jag tror inte att Pernilla Ström ser detta själv, men jag tror de allra flesta reagerar ganska kraftigt när rätten till vård jämställs med rätten till konsumtionsvaror eller tjänster av mer trivial art. Det är nog väldigt få som anser att en hjärttransplantation och en avloppsrensning spelar i samma liga.

Det mest fantastiska som jag ser det, är att man kan driva en sådan linje utan att med ett enda ord beröra vad de människor ska hitta på som inte med en rundlig betalning kan erhålla sin vård, utan i så fall skulle bli utan. Vilket samhälle är det man ser framför sig, men inte vågar prata om? Eller var det helt enkelt länge sedan man slutade bry sig om människor med andra förutsättningar än en själv? Skulle styrelseproffsen möjligen må bra av lite praktik i verkligheten?

Etik, ett värdigt slut och patientsäkerhet i fokus

2009-03-16T10:49:00.003+01:00

Efter den synnerligen dramatiska händelseutvecklingen kring den mordmisstänkta läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus har utlöst en större diskussion kring patientsäkerhet, vårdpersonalens ansvar, vård och lindring i livets slutskede samt generellt om etiska frågor inom hälso- och sjukvården. Det är en jättespännande diskussion att följa för den intresserade.

I det specifika fallet vet vi nog alla egentligen för lite för att ta ställning i skuldfrågan. Den som vill veta så mycket som möjligt bör ta del av Dagens Medicins artiklar om fallet. De är så gott som heltäckande.

Generellt är det dock enklare att ta ställning. Om beslutet är fattat att livsuppehållande behandling ska avslutas måste det vara viktigare hur dödsfallet inträffar än när det inträffar. Det måste vara bättre att stilla somna in än att plågas till döds när kroppen, efter att respiratorn kopplats från, gör ett sista försök att själv hålla igång de livsuppehållande funktionerna andning och blodcirkulation. Därför är det vanligt förekommande att man i dessa fall behandlar med sövande eller smärtlindrande. Att detta innebär att livet förkortas med sekunder, minuter eller någon timme bör inte vara ett hinder för att ge sådan behandling. Om detta är läkarkåren rörande ense och jag gissar att den mordmisstänkta läkaren kommer att frias just på grund av detta. Men som sagt, det kan finnas uppgifter i frågan som inte kommit fram eller som omfattas av sekretess som förändrar den bilden. Att döden var utmätt framgår dock under alla omständigheter av obduktionsprotokollet.

Den bredare diskussionen är dock desto mer intressant. Kanske behövs det nya etiska riktlinjer för denna typ av behandlingar. Frågan om livets slut är ständigt aktuell i vårddebatten och meningsutbytet i Svd mellan Göran Hägglund och SMER (Statens medicinsketiska råd) är ett exempel på detta. Göran Hägglund har förvisso rätt i att man inte utifrån det akutella fallet kan dra slutsatser kring hur regelverket fungerat just denna gång. Men SMERs lätt sarkastiskt formulerade invändning är ju att det inte är en ny diskussion som plötsligt börjat föras, utan en diskussion som förts länge, men som plötsligt hamnat på förstasidorna. Det kan alltså finnas skäl till att se över riktlinjerna kring sk palliativ sedering (ungefär "lindring av lidande") alldeles oavsett hur domstolen dömer i det nu uppmärksammade fallet.

En betydligt obehagligare vändning fick diskussionen när Aud Sjökvist, generaldirektör på HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) började ropa på fler polisanmälningar av hälso- och sjukvårdspersonal. Sjökvist är hämtad direkt från rättsväsendet och möjligen påverkar det hennes syn på patientsäkerhetsarbete. Men ett säkerhetsarbete inom hälso- och sjukvården som riktas främst mot enskilda individers beslut och handlingar skjuter vid sidan av målet i en verksamhet som utförs i samverkan mellan flera olika aktörer, kliniker och huvudmän. Ingången i frågan om en säkrare vård måste därför vara ett bättre systematiskt säkerhetsarbete och att bättre ta till vara patienternas erfarenheter i det arbetet. Anmälningar mot vården bör inte i första hand, som idag, riktas mot enskilda personer, utan mot en uppkommen händelse eller situation. Då kan en bred utredning visa på om det är personliga tillkortakommanden som ligger bakom den eventuella felbehandlingen, eller om felbehandlingen uppkommit som en följd av bristande kommunikation eller rutiner. Rätt åtgärder som förebygger framtida felbehandlingar kan då sättas in. Samtidigt undviks en otrygg situation för vårdpersonalen som idag av rädsla för repressalier utför många onödiga, resurs- och tidskrävande utredningar. Förslag i denna riktning finns i den utredning om patientsäkerhet som nu är ute på remiss. Läs gärna sammanfattningen av utredningen samt Region Skånes yttrande kring detsamma.

En usel hockeysäsong närmar sig sitt slut

2009-03-13T09:41:00.002+01:00

Ni som inte gillar idrott behöver ju inte läsa. Eftersom det är min sida så fortsätter jag ändå skriva.

Idag börjar kvalserien i ishockey och en mardrömsliknande säsong närmar sig sitt slut. Jag har nämligen tre lag som jag följer i ishockeyns värld. Dessa är Malmö, Rögle och Södertälje. Den insatte skrattar ju nu. Malmö som skulle gå upp i elitserien, men som inte ens lyckades ta en playoff-plats till kvalserien. Södertälje som enkelt skulle ta sig till slutspel men som slutade ohjälpligt sist i elitserien. Och Rögle som ett tag ledde elitserien, men som nu ändå till slut hamnat i kvalserien. Min enkla förhoppning inför denna kvalserie är att åtminstone ett av lagen Södertälje eller Rögle håller sig kvar i högsta serien. Men även det är kanske att hoppas på för mycket. Resignationen känns fullständig. Tur att det finns annat att se fram emot.

Inget nytt huvudavtal

2009-03-11T12:48:00.005+01:00

Förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv om nytt huvudavtal har strandat. Jag hade faktiskt hoppats på det, sedan jag läst förslaget till nytt huvudavtal med Kurt Junesjös analyser.

Ett nytt huvudavtal kan inte bara innehålla fackliga anpassningar till kapitalägares önskemål, det måste innehålla överenskommelser som bevarar arbetarskydd och konflikträtt men möjligen anpassat till en lite annorlunda industri- och näringslivsstruktur än vad som var rådande 1938 då Saltsjöbadsavtalet undertecknades.

Risken med att sätta sig och förhandla ett nytt huvudavtal just nu verkar dock vara att fackföreningsrörelsen är lite på dekis, både i medlemsantal och i viss mån i opinionen. Det är därför Svenskt näringsliv som har trumf på hand när de sätter sig vid förhandlingsbordet. De vet att det människor förväntar sig är att facken ska gå med på uppluckringar i anställningsskydd och konflikträtt utan att få särskilt mycket tillbaka. Facken har också varit lite tillmötesgående i dessa frågor och å andra sidan ställt krav på bättre möjligheter till omställning och rehabilitering. Det är ett sätt att skapa en rörlig arbetsmarknad utan att urholka medlemmarnas trygghet. Men det får inte ske på bekostnad av att maktbalansen på arbetsmarknaden rubbas, vilket är vad som sker om det görs stora inskränkningar i konflikträtten och anställningsskyddet.

Svenskt näringsliv kallar detta för oförmåga till fackligt nytänkande. Men om fackligt nytänkande är detsamma som att urholka nyttan av ett fackligt medlemskap så är det ganska bra att sådan oförmåga föreligger. Svenskt näringsliv å sin sida har ju framhärdat i exakt samma idéer, fast med olika argumentation, sedan sin tillblivelse 1902. Tänka nytt är stort, men tänka rätt är trots allt större.

Rapport från en avbruten folkfest

2009-03-09T14:01:00.005+01:00

Jag gick i tåget i lördags från Stortorget till Malmö stadion. Vid samligen på Stortorget var stämningen god, trots taskigt väder och det levererades bra tal från bl.a. Per Gahrton och Lars Ohly. Mellan 6-8000 var vi enligt olika uppgifter i massmedia. Oavsett att målet var högre satt var det en imponerande samling för fred i Mellanöstern. Men vi visste nog alla vad som skulle dominera rapporteringen i tidningarna under söndagen. Liksom de journalister som följde med i tåget visste precis vad de ville skriva om.

På morgonen hade jag läst en intevju med ett par AFA-aktivister i tidningen som lovade att med våld försöka bryta sig in i Baltiska hallen och Stoppa matchen. Citaten, om de är korrekta, sammanfattar ganska väl vilket utrymme för resonemang och dialog som finns med dessa människor. Och för ömsesidig respekt med andra människor. Så helt aningslösa var vi inte. Jag funderade ett par minuter på att låta bli att delta i demonstrationen efter denna genomläsning, men drog istället slutsatsen att det snarare var ännu viktigare med en god uppslutning av oss som ville ha en fredlig demonstration och manifestation. Bilden av motståndet mot Israels ockupation av Palestina och mot idrottsutbyte med Israel kan inte bara få vara den av några stenkastande huliganer. Jag vill också utgöra en del av den bilden och då måste jag gå ut.

Det så kallade svarta blocket fanns naturligtvis på plats redan på Stortorget. Med masker och huvor och med våldsromantiska banderoller gick de sedan sist i tåget och höll sig lugna under hela marschen tills vi kom fram till Malmö stadion. Det gjorde ju att demonstrationen kändes väldigt framgångsrik under flera timmar. Men sen brakade det lös. Med slangbomber och stenar attackerades polisavspärrningarna runt Baltiska hallen. Något riktigt genombrottsförsök såg det inte ut att vara, åtminstone inget organiserat. Kanske just för att man inte var det minsta intresserad av tennismatchen och mer intresserad av matchen mot polisen. Bruket av slangbomber mot polisens hästar samt vandaliseringen av polisens fordon tyder om inte annat på detta.

När dessa huliganer så får mothugg av polisen är det inte lika roligt längre. Räddhågsna flyr de in i folkmassan för att ta skydd bland oss som inte vill ha med dem att göra. När polisen inte följer efter måste man hitta nya sätt att få utlopp för sin aggressivitet. Man slåss med vakter, stjäler folks saker och söker konfrontation med allt och alla. En partikamrat till mig, drygt 60 år gammal, fick en del av sin fanstång stulen. Den kunde nog användas som tillhygge. När han försökte ta tillbaka den blev han slagen av en grupp av dessa modiga kämpar för rättvisans sak. Då ingrep som väl är människor som stod runt omkring. Men fanstången återlämnades inte.

Under hela kalabaliken ropar arrangörerna och människor i tåget på huliganerna att dra sig tillbaka och sluta använda våld. Våldet skadar palestiniernas sak. Det var en tydlig markering, vilket jag uppskattade.

En eloge även för en exemplariskt genomförd polisinsats. Jag har gått i många demonstrationståg (även om det var några år sen sist) och upplevt polisinsatser som både provocerat fram våld och som gjort att våldet eskalerat. Uppenbarligen har man lärt sig mycket. I lördags var man tydligt närvarande, men inte en enda gång provocerande. Jag misstänker att polisen är nöjda med sin egen insats under dagen. Gott så.

Mycket har sagts och skrivits kring demonstrationen i efterhand. Jag håller inte med de som säger att man tidigt borde ha avbrutit demonstrationen. Jag håller inte med dem som vill lägga skulden på andra än våldsverkarna själva. Men jag är likväl förbaskad på att vi hela tiden diskuterar något annat än sakfrågan. Det är naturligtvis ingen slump, utan en tydlig strategi från de som försvarar ockupationen och kriget att hellre diskutera kritikerna än själva kritiken. Det är ju, som många påpekat, svårt att sakligt försvara dödandet av över 400 oskyldiga barn.

Faktum kvarstår. Matchen borde inte ha spelats.

Uno Aldegren om statsbidrag

2009-03-09T13:46:00.003+01:00

Uno Aldegren skriver i Sydsvenskan om statsbidrag till välfärden.

"Regeringens inställning till statsbidrag till kommunsektorn är inte ny, bara aktualiserad av krisen. Från 2008 är statsbidragen frysta, vilket för Region Skånes del innebär en årlig reell värdesänkning av statsbidragen på ca 80 miljoner kronor, eller ca 160 årsarbetare. Utöver denna frysning genomför och planerar borgerliga majoriteter i kommuner och landsting skattesänkningar som ytterligare urholkar verksamheten.
Långt innan finanskrisen satte Region Skånes moderatledda majoritet upp målet att minska antalet anställda i vården med över 1 000 personer. Den annalkande krisen i välfärdssektorn är således inte bara en följd av den ekonomiska krisen, utan även en följd av medvetna och ideologiskt betingade nedskärningar i välfärden. Med den inriktningen följer naturligt att man inte heller vill göra extrasatsningar i verksamheten i detta läge."

Det måste vara slut med skattesänkningar nu. En expansiv finanspolitik är bra i kristider, men pengar måste användas till att sätta människor i arbete, inte till att öka saldot på de arbetandes bankkonton. Borgerlighetens skattesänkningar skulle rädda jobben, men nu ser vi vad det verkliga syftet var.

Vårdvalsbloggande

2009-02-27T11:28:00.001+01:00

Skriver om vårdval och hälsoval på (s) i Region Skånes blogg.

Bra läsning om Proluma

2009-02-25T09:31:00.003+01:00

Debatten är ganska hård om PROLUMA. Projektet innebär en profilering och samordning av universitetssjukhusen i Malmö och Lund. Dagens artikel i Sydsvenskan från dekanus på med fak i Lund samt de båda sjukhuscheferna ger en bra bild av vad det handlar om.

Ilmar ryter till

2009-02-24T09:06:00.001+01:00

Ja, om jag med lite överdriven diplomati försökte försvara Ilmar igår, så gör han det idag bättre själv i en väldigt bra artikel i genmäle till anklagelser om antisemitism. Med detta tror jag vi får avsluta följetongen om Ilmar här på bloggen.

Väntade påhopp och ihåliga resonemang

2009-02-23T10:50:00.004+01:00

Det är naturligtvis så att när en framträdande politiker uttrycker sin kritik mot Israels ockupation och krig mot den palestinska befolkningen så låter reaktioner från alla de väntade hållen inte vänta på sig. På olika underfundiga sätt ska all kritik gå att avfärda som antisemitism och eftersom kritiken därmed inte är saklig utan väl värd att förakta är frågan därmed utagerad. Med detta inte sagt att antisemitiska yttringar ska accepteras.

Ilmar hävdade exempelvis i intervjun att Israel under sitt angrepp mot Gaza hade mördat 400 barn. Siffran har han inte alls hittat på själv utan stämmer väl med den idag gällande historieskrivningen. Mats Skogkär på Sydsvenskans ledarsida menar dock att detta omnämnande underblåser en antisemitisk mytbildning som går ut på att judar generellt mördar barn. Uppenbarligen en central del i den antisemitiska världsuppfattningen. (Att Sydsvenskan och, i än större utsträckning, kvällspressen ofta underblåser stämningarna kring muslimska hedersmord ska, utgår jag ifrån, emellertid inte uppfattas som att man underblåser den islamofobiska världsuppfattningen att muslimer mördar barn.)

Resonemanget är i bästa fall ihåligt. Att hävda att 400 barn alldeles nyligen fallit offer för den israeliska statens angreppskrig är ju alldeles sant och går därmed knappast att jämföra med att sprida propaganda och desinformation om en mytisk barnmördarkultur, oavsett vilken folkgrupp som hävdas begå sådana handlingar.

Annat exempel:
Ilmar skulle hävda att USA är ansvariga för svält och massmord som är en följd av angreppskriget mot Irak.
Mats Skogkär skulle då författa en ledare om att Ilmar underblåser en myt om att alla amerikanska medborgare gärna ser att människor i andra länder svälter ihjäl och mördas.

Genom att ständigt förneka de övergrepp som begås mot den palestinska befolkningen och staten Israels ansvar för dessa blir Skogkär och andra Israelvänner medansvariga i osynliggörandet av den palestinska befolkningens lidanden. Varje antydan till att i den offentliga debatten lyfta fram det som faktiskt har hänt på Gaza måste bekämpas med alla till buds stående medel. Samtidigt poängteras gång efter gång den israeliska statens godhet, om vilken debattörerna rimligtvis har samma kunskapsnivå som man har om den palestinska sidans. Debatten man vill föra har klart rasistisk slagsida, och slagsidan går inte på det håll som Mats Skogkär med flera varnar för i sin propaganda.

Ilmar talar ur skägget

2009-02-20T09:55:00.002+01:00

Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, tar ställning i Palestinafrågan i en intervju i Sydsvenskan. Stor eloge till Ilmar att i detta läge ställa sig på samma sida som alla de malmöbor som tvingats fly från ockupationen och sina hem i Palestina. Hatten av helt enkelt.

68% vill införa socialismen nu?

2008-11-13T10:17:00.002+01:00

Ja, man kan nästan tro att det förhåller sig så när man läser Johan Ehrenbergs debattartikel i Aftonbladet och sen roar sig med att klicka på dagens fråga. Där anser inte mindre än 68% att bankerna ska förstatligas. I själva verket handlar det ju om 68% av de läsare av aftonbladets nätupplaga som ids läsa en debattartikel med Johan Ehrenberg. Ändå är det ju inte vänstersympatier som Aftonbladets nätläsare vanligen gör sig kända för.

Fast å andra sidan. När jag var i London för några veckor sen passade Gordon Brown på att förstatliga 3 av de 4 största brittiska bankerna. Ingen verkade då särskilt ledsen över det.

Control by distance management?

2008-08-28T12:17:00.003+02:00

Alldeles oavsett vad som påstås i denna bloggspost, och även om min position är aldrig så perifer (leta en bra bit ut i vänsterklustret) så förnekas härmed att jag på något vis är inblandad i styrandet av Almedalen. Där har jag bara varit en gång (2003) och jag funderar aldrig ens över möjligheten att lägga någon av mina hett efterlängtade semesterveckor på detta ställe.

Jag tror för övrigt att detsamma gäller för ganska många i detta kluster.

Då återstår bara frågan om varför jag skrev denna bloggspost. Givetvis för att uppmärksamma att det trots allt var en ganska rolig sammanställning av relationer i den politiska sfären, även om man nog ska akta sig för att koppla den till just Almedalsveckans genomförande. Upplägget innebär att i princip alla som varit politiskt aktiva inom något av de etablerade partierna under åtminstone tre år finns med på kartan.

Tillbaka igen

2008-08-20T13:36:00.002+02:00

Tillbaka i tjänst efter långledighet. Eller ja, ledighet är ju ett lite subtilt begrepp vad avser just föräldraledighet. Åtminstone om man med ledighet menar att viss avslappning ska kunna åtnjutas. Nåväl, det mesta på jobbet är som det var när jag lämnade det och det har verkligen rivstartat. Kommande bloggar kommer att ta upp de kommande besluten om upphandling av ambulanssjukvård och vårdval i primärvården. Något lite retrospektivt över vad som hänt i Region Skåne under det senaste halvåret kanske jag också får ur mig också vad det lider.

För övrigt gläds jag åt att Albertina trivs jättebra på dagis, att ett miserabelt OS snart är slut samt att jag inte behöver åka till Kristianstad på fredag.

Och nu ska det upphandlas igen..

2008-01-28T11:57:00.000+01:00

Jag läste precis ett nytt förslag till upphandling av psykiatri i närsjukvården i Lund, Lomma och Kävlinge. Jag tror det är det fjärde i ordningen. Det är svårt att få fram bra beslutsförslag när beslutet i grunden är så dåligt.

Tanken är i alla fall att en privat entreprenör ska ansvara för öppenvårdspsykiatri för människor bosatta i Lund, Lomma och Kävlinge kommuner. Utöver detta ska man öppna upp nya mellanvårdsformer. Hur dessa ser ut lägger sig inte finansiären i. Det kan ju verka lite konstigt. Finansieringen kommer att ske med överföring av pengar från universitetssjukhuset i Lund till den nya entreprenören.

Sjukhusledningen i Lund är starkt kritisk. För det första oroar man sig över att fungerande vårdkedjor slås sönder när öppenvård och slutenvård läggs i olika organisationer. För det andra saknas i förslaget skrivningar om forskningen och dess villkor. För det tredje ser man risker med att den klinik på sjukhuset som berörs av förslaget är en av få kliniker i landet som konstant har många sökanden till utbildningsplatser, vilket gör den strategiskt viktig för den framtida försörjningen av psykiatriker. Slutligen önskar man att finansieringen av den nya mellanvården inte kan göras med slutenvårdens pengar innan det är konstaterat att behovet av slutenvård faktiskt minskar.

Majoriteten motiverar sin upphandling med att det är viktigt med nytänkande och nya vårdformer inom psykiatrin. Då verkar det vara extra viktigt med en bra strategi för forskning och utveckling, men nu är det inte den vägen man vill gå. Istället chansar man på vinstintresset. Och om man verkligen tycker att det är bråttom med nya vårdformer vore det bra mycket effektivare att ge uppdraget direkt till sjukhuset. De hade kunnat vara igång till sommaren. Nu får vi vänta i upp till ett och ett halvt år då den nya entreprenören är igång.

PHAT eller inte

2008-01-24T12:47:00.000+01:00

I Region Skåne finns sedan 2004 så kallade prehospitala akutteam (PHAT) som utgår från de stora sjukhusen. Prehospital vård är vad man i vanliga fall brukar kalla ambulanssjukvård. Det finns fyra PHAT-bilar och i varje bil sitter en akutläkare och en ambulansförare. Syftet med bilarna är att de ska tillföra läkarkompetens i ambulanssjukvården. För detta finns flera argument, där möjligheten till tidig diagnostik och därmed möjligheten att direkt på olycksplatsen sätta in rätt behandling, är det viktigaste. Mot detta finns ett viktigt argument, nämligen att organisationen är ganska dyr i drift (ca 10 miljoner per bil) och att ingen egentligen vet hur stor den medicinska nyttan är. Nyttan av organisationen måste på något sätt korrelera med kostnaden.

I dessa besparingstider i Region Skåne (se tidigare inlägg) har den moderatledda majoriteten inte råd med alla de satsningar man lovat och lovar de skånska medborgarna. En sådan satsning är exempelvis en särskild hembesöksverksamhet. Kan man så vill man säkert lägga ner PHAT-bilarna och istället satsa på fler hembesök. Nu till turerna kring detta.

Först tillsätts en intern utredning av PHAT-organisationen som ska utvärdera tiden sen införandet och eventuellt komma med förslag till alternativa lösningar. Denna utvärdering är en sammanställning av de beslut som fattats, samt intervjuer med ansvariga och anställda i verksamheten. Kortfattat framkommer att de som tidigare varit den högst utbildade kompetensen i ambulanssjukvården, ambulanssjuksköterskorna, inte tycker att läkarna tillför något av värde, medan läkarna själva tycker att de har en viktig roll. Utredaren drar slutsatsen att av detta kan inga slutsatser dras, utan istället bör man utreda den medicinska nyttan av PHAT-bilarna. Således beslutas att en medicinsk utvärdering ska göras.

Uppdraget att utföra den medicinska utvärderingen går till Bo Brissmar som i sin rapports första sida slår fast att någon medicinsk utvärdering inte alls ska genomföras. Han anser sig nämligen inte behöva titta i journaler och annat som ju innehåller den medicinska inforamtionen om verksamheten. Istället görs en ny organisationsutredning som återigen lyfter fram att det finns olika uppfattningar av organisationen, samt att dessa uppfattningar ofta relaterar till vilken yrkesgrupp man tillhör. Här föreslås emellertid några förändringar av organisationen, bland annat att man ska upphöra att köra på nätterna.

Nu ilsknar läkarna till. Deras chans till en rättvis prövning ligger ju i att den medicinska nyttan av organisationen prövas. De anser själva att deras närvaro i ambulanssjukvården kan rädda många liv. De gör således själva en medicinsk utvärdering där man granskat journaler och lyfter fram de fall där en läkares närvaro har spelat stor roll för förloppet. Detta leder till att sjuksköterskorna ilsknar till och kallar läkarnas utvärdering för en partsinlaga. Man anser inte alls att läkarna gör särskilt stor nytta i ambulanssjukvården. Där ligger vi nu.

Att som politiker orientera sig i detta läge är inte lätt. För att göra en vettig bedömning av om PHAT-bilarna behövs krävs ju en riktig medicinsk utvärdering. Alla är dock överens om att organisationen inte funnits tillräckligt länge för att en seriös sådan ska kunna göras. Det man kan göra är att lyfta fram de specifika fall där läkarna spelat en viktig roll. Det har man gjort. Det räcker dock inte ända fram för att bedöma organisationens totala nytta. Således borde organisationen få finnas kvar några år till för att kunna göra en riktig utvärdering och sedan bestämma hur man går vidare. Men då kan ju inte pengarna samtidigt användas till att bygga upp en ny hembesöksorganisation som majoriteten vill. Och samtidigt verkar man inte alls kunna komma överens mellan yrkesgrupperna inom den prehospitala sjukvården.

Två saker ska dock sägas för att nyansera bilden. Förra gången vi höjde kompetensen i ambulanssjukvården, genom att införa specialiserade ambulanssjuksköterskor i alla bilar, fanns samma motsättning mellan den nya kompetensen och de som tidigare utgjort organisationens högsta kompetens. Det verkar alltid finnas ett "vad kan de som inte vi kan"-tänkande vid sådana organisationsförändringar (vilket ju inte är detsamma som att det ena eller det andra alltid är rätt). De motsättningar som finns, finns inte heller i hela Skåne, utan är mest koncentrerat till Malmö och sydväst. Det gör att man kan ana att det kan ligga lite personaliga konflikter med i spelet också.

Vad tycker jag då? Jag tycker inte att det går att försvara en 40 miljoners-organisation om den inte tillför ett tillräckligt mervärde. Det går inte att vara entydigt för eller entydigt mot PHAT-organisationen utan att ha en seriös medicinsk utvärdering framför sig. Det är uppenbart att PHAT-bilarna kan göra stor nytta ibland. Det är lika uppenbart att vid vissa tillfällen har de varit mindre nyttiga. Kan man då göra förändringar i organisationen, så att de gör mer nytta hela tiden? Ja, lite förändringar tror jag att man kan göra redan nu. Jag tror alltså inte att man ska lägga ner organisationen förrän man vet att det är rätt att göra det. För gör man det är alla pengar som lagts i projektet i sjön. Då vet man inte ens om det var ett bra eller dåligt sätt att höja kvaliteten i ambulanssjukvården. Låt bilarna rulla 2-3 år till, sedan utvärdera, sedan sätts foten ned. Det måste vara den mest framkomliga vägen.

Vårdval i Skåne?

2008-01-17T11:20:00.000+01:00

I slutet av förra veckan presenterade projektgruppen sin rapport om införandet av Vårdval Skåne. Vårdval Skåne är arbetsnamnet för en ny ersättningsmodell för Region Skånes primärvård, där patientens val blir avgörande för vilken vårdcentral som erhåller pengar.

Ett ersättningssystem bör ge favörer till de enheter som arbetar enlighet med de intentioner som finansiären, alltså Region Skåne, har. Det ska belöna god tillgänglighet och service, god kvalitet och ett bra hälsoinriktat arbete. Det bör dessutom vara enkelt och transparent så att varje enhet kan jobba långsiktigt, samt ge möjlighet till god kostnadskontroll för finansiären.

Idag ges en tredelad ersättning ut till vårdcentralerna. Drygt hälften av ersättningen är en fast ersättning som grundar sig på ett områdesansvar. Varje vårdcentral har ansvaret för sitt närområde och den fasta ersättningen viktas efter åldern på människorna som bor i området, samt områdets sociala karaktär. Tanken är att denna del ska skapa jämlika villkor olika vårdcentraler emellan, samt ge långsiktigt stabila planeringsförutsättningar. Att ha en stor del i fast ersättning ger dessutom god kostnadskontroll i systemet. En andra del av ersättningen grundar sig på hur många läkarbesök som genomförs. Denna del ska stimulera till ökad produktion, för att förbättra tillgängligheten. En tredje del ges för listade patienter, så kallad kapitationsersättning. Om patienten aktivt listar sig på sin vårdcentral utges en fast ersättning som varierar beroende på patientens ålder. Denna del ska stimulera till god service och ett gott bemötande.

Jaha, det verkar ju som om man tänkt på allt. Vad ska man in i det här och rucka för? Jo, av ett antal skäl. Dagens modell har visat sig ha vissa nackdelar.
1. Incitamenten för service- och tillgänglighetsarbete är för små. Modellen har i sig inte lett till någon attitydförändring i frågan om ett mer fokuserat tillgänglighets- och servicetänkande.
2. Genom att endast ge produktionsersättning för läkarbesök motverkas en utveckling mot mer av teamarbete och ett omhändertagande på lägsta möjliga nivå (vilket ju också är det mest effektiva). Modellen styr på detta sätt över till dyrare vård, vilket är kontraproduktivt.
3. Eftersom listningsersättning endast utgår för aktivt listade patienter fryser en del av pengarna inne, då alla inte väljer att lista sig.
4. Det blir en ren förlust för vårdcentralen att ta emot patienter som inte bor i närområdet. För patient som söker sig till annan vårdcentral får vårdcentralen ingen del av de 60% som utgår i fast ersättning till patientens närmaste vårdcentral. Om patienten inte väljer att aktivt lista sig på den nya enheten utgår inte heller någon ersättning för detta. I det fall ett läkarbesök är befoget utgår ersättning endast för detta. Denna matematik har gjort att många vårdcentraler inte velat ta emot patienter som inte är listade på enheten, vilket skapat stor irritation.

Finns lösningen på dessa problem i en kundvalsmodell? Nej, troligtvis finns ingen ersättningsmodell som i ett slag löser alla tillgänglighetsproblem i primärvården. Speciellt då en stor del av problemet är att verksamheten är underdimensionerad. Men det finns helt klart flera fördelar med en kundvalsmodell jämfört med dagens system. Men vad innebär egentligen en kundvalsmodell?

Skillnaden mellan dagens system och en eventuell kundvalsmodell är att vårdcentralernas hela, eller nästan hela, ersättning baseras på vilka patienter som är listade på enheten. Den fasta ersättningen och ersättningen för produktion utgår och pengarna följer istället patientens val. I dagsläget skulle en vårdcentral fortfarande få ungefär 60% av sin ersättning om så ingen patient skulle sätta sin fot där. I en kundvalsmodell får en vårdcentral utan patienter ingen ersättning alls. Däri ligger den stora skillnaden. Plötsligt blir patienten riktigt värdefull och ett patientorienterat arbetssött ett måste för den vårdcentral som vill behålla sina pengar. Och den vårdcentral som skrämmer bort sina patienter förlorar mycket på detta.

Att stärka patientens ställning i vården är ett sätt att markera vem vården faktiskt är till för. Det är också ett sätt pressa fram sådana förändringar av vården som efterfrågas av såväl patienter som politiker, men som har visat sig oerhört svårt att genomdriva. Så som kvällsöppet på vårdcentralen, bättre tillgång till specialister (diabetologer, psykologer, geriatriker etc) i primärvården och kanske framförallt en bättre telefontillgänglighet. Att genomföra sådant som patienterna efterfrågar kommer att vara nödvändigt för att behålla sina patienter - och för att generera nya. Och då inga pengar går till vårdproduktion är det lönsammaste en vårdcentral kan göra att se till så patienterna är friska och i liten utsträckning behöver söka vård. Det lönar sig således att arbeta hälsofrämjande. Om patienten söker vård på annan enhet än där man är listad betalat ändå ursprungsenheten för besöket. På så vis får vårdcentralen full ersättning oavsett om den aktuella patienten är listad på enheten eller ej.

Ja, det finns många fördelar. Det finns naturligtvis även nackdelar. Den viktigaste invändningen är att en lista är svår att väga efter sociala parametrar. Det är betydligt lättare att göra med ett område. Hur ska man få med i ersättningssystemet att människor i socialgrupp 3 kostar mer att vårda? Man kan ju knappast be människor som listar sig att förutom namn och adress ange socialgrupp. Det finns alternativ här, och det är väldigt viktigt att vårdcentraler i utsatta områden inte förlorar pengar i det nya systemet, trots att deras områdesansvar försvinner. Ett sätt som föreslagits är så kallad ACG-viktning, som redan idag används i Blekinge läns landsting.

Ett annat problem är att patientens ställning också kan bli för stark. Om så blir fallet är risken stor för så kallad läkarshopping, dvs patienterna går från läkare till läkare tills de hittar en som vill sjukskriva en eller ge recept på ett läkemedel man vill ha. Om läkarna inte vågar stå emot pga risken att förlora intäkter blir systemet både ojämlikt och kostnadsdrivande. Därför behövs god kvalitetsuppföljning och kontroll så att det inte lönar sig att ge efter för patienten i sådana fall.

Många blandar ihop en kundvalsmodell med en privatiseringsmodell. Det har sannolikt att göra med att systemet innebär ett större inslag av markadsstyrning av primärvården. Jag ser det inte så. En kundvalsmodell är ett annat ersättningssystem och det kan man ha utan att man för den sakens skull öppnar upp för en massa privatiseringar.

En central del av de nya vårdvalsmodellerna är att när områdesansvaret försvinner, så försvinner också poängen med att upphandla verksamheten. Privata vårdgivare lovas inte längre några intäkter och då behöver inte avtalen utformas på samma sätt. Istället ska de vårdgivare som vill vara med ackrediteras (finare ord för godkännas). Den vårdgivare som ackrediterats ansöker därefter om att få tillstånd att etablera sig på någon plats. Regionen svarar då antingen att det blir bra, att en annan plats vore att föredra eller att man för tillfället inte behöver fler enheter i verksamheten. Efter överenskommelse om placering kan den nya enheten etableras och erbjuda patienter att lista sig där. Ovanstående förfarande praktiseras i Halland, som har fått stå förebild för de skånska politikerna, medan man i Stockholm har sagt att fri etablering gäller för de vårdgivare som ackrediterats. Som syner i tjänstemännens rapport anser man att lagrummet för den halländska modellen är väldigt tveksamt och man föreslår därför fri etablering även i Skåne. Politiskt finns emellertid inget utrymme för en sådan modell.

Jag tycker att det vore väl värt att prova en kundvalsmodell i primärvården. Vi har dragits med missnöje över dålig service alldeles för länge och det börjar bli hög tid att verkligen sätta patienten i centrum. Det får dock inte ske till vilket pris som helst. Om man inte hittar fram till ett bra system för en bra social viktning av resurserna, liksom om det visar sig att systemet saknar lagstöd om man inte lämnar helt fritt för nyetableringar, då borde handbromsen ska dras åt.

Gemensam välfärd i Malmö

2008-01-14T09:14:00.000+01:00

Fick detta på mailen. Ett gott initiativ.

Nu får det vara nog med nedskärningar och privatiseringar!Värna om vår gemensamma sjukvård! Vi vill:
• att våra skattepengar ska gå till att utveckla och förbättra den offentliga sjukvården – inte till vinster i privata företag.
• anställa fler inom sjukvården i syfte att avskaffa köerna.
• satsa på fler vårdcentaler i offentlig regi. Lägg inte ner vårdcentralen i Lindängen. Öppna de planerade vårdcentralerna i Husie, V Innerstaden (Malmö), S Sandby, Hjärup och jourläkarcentralen i Malmö.

Skriv på uppropet som kommer att överlämnas till ledningen i Region Skåne.Initiativtagare: Gemensam Välfärd Malmö. Underteckna här:http://www.gemensamvalfard.se/index.php?page_id=73

Välkommen till nästa möte med Gemensam Välfärd Malmö tis den 22 jan kl 18.30 i Sofielunds Folkets Hus, Rolfsgatan 16.Kontaktperson: Gunilla Andersson 073-555 61 60.

Apoteksmonopolet avskaffas?

2008-01-11T10:59:00.000+01:00

Apoteksutredaren Lars Reje föreslår i sitt huvudbetänkande att det statliga apoteksmonopolet avskaffas. Det är inte så konstigt, det var det uppdrag han hade från regeringen.

Sveriges kommuner och landsting (SKL), där skånemoderaten Henrik Hammar sitter som gruppledare i sjukvårdsdelegationen, sågar i ett pressmeddelande utredningens förslag. Än tydligare blir sågningen i det expertutlåtande som följer med pressmeddelandet.

Sammanfattningsvis befarar vi att en omreglering på denna utrednings grund leder till högre läkemedelskostnader för skattebetalarna utan fördelar för patienterna.

SKL tar ändå ställning för någon form av omreglering av apoteksmarknaden. Det gör jag också. Jag, liksom alla andra, kan uppleva frustration när det ska vara så svårt att köpa näsdroppar och huvudvärkstabletter på kvällar och helger. Det är uppenbart att flera receptfria läkemedel borde släppas ut i dagligvaruhandlen för att skapa en bättre tillgänglighet. Men bortsett från detta har Apoteket AB under alla år skött sitt uppdrag på ett bra och förtroendeingivande sätt. Man åtnjuter ett högt förtroende från konsumenterna och man kan, genom just monopolet, upprätthålla en god service även i glesbygd.

Om apoteksmonopolet avskaffas och läkemedelsförsäljningen marknadsanpassas kommer detta sannolikt att innebära att några få läkemedelsgrossister tar över hela apoteksmarknaden, med oligopol prisökningar som följd. Precis detta hände i Norge vid avregleringen. Den stora skillnaden är ju att ett statligt monopol inte strävar efter att maximera vinsten, utan jobbar med ett fast avkastningskrav från staten.

Samtidigt föreslår utredaren att Apoteket ska ha kvar ansvaret för att upprätthålla service i glesbygden. Det blir givetvis ytterligare dyrare för skattebetalarna, då Apoteket då inte kan räkna med att mer lönsamma apotek i storstäderna ska kunna betala för en god service utanför stan.

Det är inte utan oro man nu ser framtiden för apoteksmarknaden an. Läkemedel är en viktig del av hälso- och sjukvården. Om perspektivet blir att läkemedel ska betraktas som en vara bland andra kommer de grupper som mest är beroende av denna vara att drabbas hårdast.

Läkare i trångmål

2008-01-10T14:34:00.000+01:00

Läkaren anmäldes efter att ha gett en kvinna analmassage. Han fick en varning av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, men får nu upprättelse i länsrätten.

Oavsett vilka behandlingar som är evidensbaserade måste de ges med hänsyn till patientens integritet. En läkare har inte rätten att behandla en patient på ett sätt som upplevs som kränkande, med eller utan den medicinska vetenskapen på sin sida. Enda undantaget finns inom tvångsvården.

Det gäller alltså som läkare att ha viss fingertoppskänsla..

(Och jo, den här bloggsposten måste jag ju be om ursäkt för.)

Mycket väsen för delar av E 22

2008-01-10T09:25:00.000+01:00

I artikel på DN Debatt vill finansministern och infrastrukturministern nu göra utrymme i statsbudgeten för viktiga investeringar som tidigare strukits ur plan. Om man, som man alltid måste göra, bortser från svammel och snömos sammanfattas budskapet med detta:

I höst kommer infrastrukturen att vara ett prioriterat område. De nu gällande planerna för de kommande åren behöver revideras. Därtill behöver planeringsförutsättningar för perioden fram till 2020 läggas fast. Regeringen avser att i höstens budgetarbete presentera en närtidssatsning för de kommande åren samt ökade ekonomiska ramar för perioden 2010-2015. Satsningarna kommer att göra det möjligt att rätta till några av de grövsta bristerna, exempelvis vägprojekt som Hjulsta-Kista i Stockholm, och delar av E 22 i Skåne samt järnvägsobjekt som Ådalsbanan i norr.

Inga löften således, utan nån gång i höst kommer man eventuellt att lägga tillbaka några av de projekt man tidigare lyft ut ur planerna. Som skåning hänger man ju upp sig på vad "delar av E 22" innebär. Läs gärna Christine Axelssons pressmeddelande i frågan.

Notera även att det inte handlar om att staten avser ta sitt fulla ansvar för dessa projekt. Kommunerna och regionen förväntas fortfarande stå för betydande summor för att investeringen ska komma till stånd.

Allt som allt verkar utspelet mer vara resultatet av en finansminister och infrastrukturminister som fått mycket stryk i frågan och nu vill putsa till sitt anseende, snarare än en allvarligt menad avsikt från regeringens sida att verkligen ta ledningen i infrastrukturfrågorna.

Platsbrist i psykiatrin

2008-01-09T09:05:00.000+01:00

Nu varnar läkarna för akut platsbrist i psykiatrin i nordvästra Skåne. Det är de kraftiga besparingarna på sjukhuset som är bakgrunden. Bristen gäller slutenvårdsplatser, vilket också är den vårdform som den borgerliga regionmajoriteten vill dra ner ännu mer på. Tanken är alltså att man trots en kraftig överbeläggning ska dra ner ännu mer på platserna. 67,5 miljoner ska slutenvården i nordväst spara under 2008.

En del av besparingarna är bara just besparingar. En stor del gäller även att man vill handla upp en ökad psykiatrisk närvaro i närsjukvården, för att på så sätt på sikt minska behovet av slutenvårdsplatser. Sannolikt finns det en sådan potential att minska behovet av slutenvårdsplatser. (Bland annat pratar Anders Milton om detta.) Men det kan inte ske på bekostnad av de som idag är i behov av slutenvården. Lägg gärna ner slutenvårdsplatser som står tomma, men det orimliga i att stänga ner en redan överbelagd slutenvårdsavdelning borde stå klart för var och en. Satsningen på att bygga upp nya vårdformer i psykiatrin måste initialt ske med friska pengar, annars drabbas de svårast sjuka. Detta är också vad socialdemokraterna föreslår i sin skuggbudget.

He he

2008-01-08T13:52:00.000+01:00

Göran Skytte skriver riktigt roligt (eller tragikomiskt kanske det heter) om regeringens usla opnionssiffror.

En liten kommentar kan ju vara att det nu verkar som om borgerligheten har gått i precis samma fälla som vi själva gjorde i alltför stor utsträckning under valrörelsen. Att prata om folks verklighet som den ser ut på papper och i statistiken, snarare än att lyssna på vad människor faktiskt är missnöjda respektive nöjda med.

Nytt år och sänkta ambitioner?

2008-01-08T13:26:00.000+01:00

Chefen för akutdivisionen vid UMAS, Sylvia Resch, har i ett brev till sina anställda beskrivit det ekonomiska läget som sådant att man nu måste ha något lägre ambitioner för att få ekonomin i balans. Läkarförbundet har reagerat mot vad man tycker är ett klumpigt sätt att uttrycka sig då läkaretiken självfallet föreskriver att man alltid ska göra sitt yttersta för patienterna. Det inser ju rimligen även Sylvia Resch. Så vad menas egentligen med att ha något lägre ambitionsnivå?
Sannolikt avses en försiktighet när det gäller att åta sig nya uppgifter och att inte alltid sikta på att vara världsbäst. Pengarna räcker helt enkelt inte för detta. Ändå kan ju naturligtvis frågan ställas vem som egentligen söker sig till en verksamhet som aktivt uppmanar sina medarbetare att inte vara världsbäst. De flesta arbetsgivare brukar ju bara bli glada om man ligger i världstopp.
Nu kan knappast detta skyllas på divisionschefen. Hon har inte makten över akutdivisionens intäkter, bara dess utgifter. Intäkterna är ju skåningarnas skattemedel som fördelas ut av regionfullmäktige. Denna församlings borgerliga majoritet genomför just nu en kraftfull besparingspolitik, vilket innebär att regionen totalt ska spara ca 840 miljoner under 2008. Ca 150 miljoner förväntas UMAS hämta hem. Oavsett om man säger det rakt ut eller inte kommer sparbeting i sådan omfattning att innebära en försämrad vårdkvalitet. Antingen genom en försämrad tillgänglighet, försämrad patientsäkerhet eller förändrade prioriteringar. Eller lite av allt.
Passar även på att rekommendera en artikel av de socialdemokratiska regionråden Ingrid Lennerwald och Rikard Larsson som beskriver den diskussion som varit om budget och uppdrag 2008. Den hittar du här.

Och god fortsättning till de som lyckats hitta hit.

Ut ur EU

2007-12-18T12:53:00.000+01:00

Nu får det vara slut med EU-medlemskapets nyliberalisering av Sverige. Efter att Byggnads förlorat Vaxholmsmålet återstår inget av den svenska modellen för arbetsmarknaden. Nu är det fritt fram för utländska företag att teckna exempelvis litauiska kollektivavtal och sedan låta människor arbeta i Sverige med dessa villkor. Det är alltså villkoren i företagens hemland som ska gälla, inte villkoren för den nationella arbetsmarknad där man utför arbete. Följden blir givetvis lönedumping och en press på de villkor och regler som traditionellt har gällt på svensk arbetsmarknad. Noterar därmed att ja-sidan i folkomröstningen om EU-medlemskap har förlorat sitt sista argument för medlemskap som fortfarande inte hade motbevisats. Det om att Sverige självständigt kunde besluta om reglerna på svensk arbetsmarknad. Nu förväntar jag mig krav på EU-utträde samstämmigt från svensk fackföreningsrörelse.

Är du en av 4000-5000 som inte behövs i Region Skåne?

2007-11-19T14:37:00.000+01:00

I ett uttalande i Helsingborgs dagblad yttrade den moderate ordföranden i regionstyrelsen, Jerker Swanstein, att Region Skåne under mandatperioden ska göra sig av med ca 4000-5000 anställda. Detta ska ske genom omfattande nedskärningar och privatiseringar i verksamheten. Istället för att ta omvägen kring detta skulle regionens ledare lika väl kunna be de anställda sluta försöka utveckla och förbättra verksamheten och vänligen be nyutexaminerad vårdpersonal att söka sig någon annanstans. Region Skåne har ändå inte för avsikt att finnas kvar i någon större utsträckning.
4000 anställda motsvarar det sammanlagda antalet anställda på sjukhusen i Ystad, Trelleborg, Ängelholm och Hässleholm. Sammanlagt ca 3500 jobbar i den offentliga primärvården. Det handlar alltså inte om städ-, tvätt- och transporttjänster när Jerker Swanstein drömmer om att lägga ner och sälja ut verksamhet. Det är långt mer omfattande än så.
Fortsättning lär följa.

Sommarvånda

2007-07-26T11:06:00.000+02:00

Jepp, en liten bloggspost i ett vedervärdigt sommarskåne.

Nu är planeringsramarna för Region Skåne 2008 klubbade av regionfullmäktige. De klubbades 18 juni. Det var en bra och välskriven textmassa som den borgerliga majoriteten kunde presentera för skåningarna. Det överraskar iofs inte. Vi har många duktiga tjänstemän i Region Skåne. Substansen är det däremot lite si och så med.

Det talas mycket i dokumentet om nya satsningar och åtgärder för att komma till rätta med de problem och utmaningar Region Skåne står inför. Det är bara beklagligt att konstatera att dessa satsningar bara är ord, eftersom pengarna inte följer med. Prognoserna pekar på ett stort underskott inom sektor vård och hälsa 2007. Det är ett underskott verksamheterna i så fall tar med sig in i 2008. Då blir 2008 ännu ett omfattande besparingsår för verksamheter som redan går på knäna. I den miljön kan inte nya satsningar få fotfäste.

Skälet till att man inte lägger pengar i verksamheterna är att man från majoritetens håll redan nu vill ha stora överskott på 2% av intäkterna. 2%-målet är förvisso ett viktigt mål, men inte viktigare än verksamheternas överlevnad och patienternas säkerhet. Det måste finnas en rimlig balans mellan de ekonomiska målen och verksamheten. De ansvariga i professionen måste ges en rimlig chans att utföra sina tilldelade uppdrag utan att spräcka budget. Så är inte läget nu. Därför har vi från oppositionshåll föreslagit att det planerade överskottet i koncernen ska vara mindre och att mer pengar därmed förs in i hälso- och sjukvården. De ekonomiska målen kan uppnås 2009 eller 2010 utan att det är någon katastrof. Att verksamheter raseras på grund av akut resursbrist vore däremot en katastrof.

Väljer man att gå in i 2008 med nya och större besparingsbeting på sjukvården är det på sin plats att vara orolig för konsekvenserna. Kommmer personalen att vilja jobba kvar? Kommer patienterna att kunna komma fram? Kommer patienternas säkerhet att kunna garanteras?

Jag ska försöka skriva åtminstone en gång i veckan här på bloggen framöver, mest för min egen skull, men givetvis också för den händelse att någon vill läsa.

Greenpeace och kärnkraftsmotståndet

2007-01-31T16:16:00.000+01:00

Vi är många som promenerat i centrala Malmö och blivit attackerade av ivriga medlemsvärvare till Greenpeace. (Dessa för övrigt rekryterade via arbetsförmedlingen). Några goda skäl att gå med har jag dock aldrig tyckt mig se. Här är ett, signerat Lennart Daléus.

Ännu lever linje 3..

Hetsig debatt i SDF Rosengård

2007-01-25T13:36:00.000+01:00

Mitt första sammanträde med stadsdelsfullmäktige Rosengård genomfördes igår. Vi tog beslut om internbudget för 2007, där vi bland annat kunde göra en utökad satsning på Rosengårds skolor.

Oppositionen i stadsdelsfullmäktige (ja, i Malmö är det ju vi som är majoriteten) yrkade som väntat avslag på budgeten och angav som skäl till detta att man ville se mål som var ordentligt mätbara, samt en skrivning om en positiv grundinställning till alternativa driftsformer. Men man nöjde sig inte med det, utan hävde också ur sig att skälet till att Rosengårds skolor uppvisar sämre resultat än andra skolor, samt att utvecklingen går åt fel håll, är att det saknas mätbara och bra mål i budgetdokumentet. Detta föranledde en hetsig debatt om dels riktigheten i att utvecklingen verkligen gick åt fel håll, dels riktigheten i att det skulle gå bättre med oppositionens lösningar.

Vår 2:e vice ordförande Morgan Svensson (v) hävdade att utvecklingen i de senaste årens kvalitetsredovisningar visar på en positiv trend i Rosengårds skolor, inte minst om den så kallade SALSA-metoden används. 1:e vice ordförande Montasser Einem (m) påstod motsatsen. Själv är jag lite för färsk i sammanhanget för att ha en uppfattning i frågan.

När det gäller de formulerade målen i budgeten så instämmer jag i kritiken att de måste vara bättre formulerade. Ska man pyssla med målstyrning, måste man också kunna formulera mål som är uppföljningsbara och som dessutom sätter upp tydliga politiska prioriteringar. Om vi till exempel har målet, vilket vi ju har, att personaltätheten i skolan ska öka. Då visar detta på en politisk inriktning och en ambition. Men det är knappast ett politiskt mål. Därför att det är tjänstemännen som avgör med hur mycket. Om personaltätheten ökar med 0,1% under 2007 innebär det 100% måluppfyllelse. Med konstant antal lärare och tre stycken färre elever i skolan skulle detta inträffa. Som styrinstrument är alltså målet helt oanvändbart om nu syftet var en faktisk kvalitetshöjning med hjälp av mindre klasser. Man får lita till att tjänstemännen drivs av samma ambitioner som politikerna, vilket långt ifrån alltid är fallet. Därför bör både oppostion och majoritet jobba för att få fram bättre formulerade mål.

I frågan om vad som är problemet respektive lösningen på skolans problem framhärdades flera förslag från båda sidor. Det var för mycket flum på lektionerna, ansåg någon, för dåliga skolledningar och rektorer ansåg nästa, problematiskt med den höga genomströmningen av människor som söker uppehållstillstånd i området, språkproblem, socialt utanförskap och oengagerade föräldrar föreslogs vidare. Själv är jag smått allergisk mot alla enkla lösningar på svåra problem.
Finns det dåliga lärare? Ja, förmodligen.
Finns det rektorer som inte räcker till? Det skulle jag tro.
Påverkas arbetsmiljön av att många elever som väntar på beslut om uppehållstillstånd börjar och slutar på kort tid? Ja, det tror jag i hög grad.
Kan svårigheterna att lära sig svenska, när det finns allt för få svenska barn på skolan, påverka? Ja, naturligtvis.
Finns det föräldrar som inte engagerar sig tillräckligt i sina barns skolgång? Ja, sannolikt.
Är den låga andelen elever från studievana hem en faktor? Javisst.
Behövs det mer resurser? Ja det gör det.
Finns det fler aspekter? Kanske, jag kommer inte på fler just nu. Droghandeln i området underlättar ju inte heller.

Men då är ju problemet så mångfacetterat att inget mål i ett dokument, och ingen enskild resurssatsning kan lösa hela problemet. Rosengård är inget lätt område att bedriva skolverksamhet i, det är uppenbart för alla. Just därför bör man inte göra eleverna och föräldrarna otjänsten att förenkla problemen. Lösningarna ligger uppenbart i ett brett spektra av åtgärder, inte i pajkastning och plakatpolitik. Och den kritiken kan gott samtliga partier ta åt sig av.

Men en uppfattning som också framhärdades på mötet var att lösningen kunde vara fler friskolor, då dessa ju når bättre resultat än de kommunala. Detta påvisar ju Skolverket i sin rapport. DN skriver om den här.

För omväxlings skull har dock DN inte släppt igenom nyheten om friskolornas kvalitetsövertag utan reservationer. Skolverket får förklara:

Skolverket förklarar skillnaderna med att de fristående skolorna i större utsträckning har elever och vårdnadshavare som aktivt valt skola och vårdnadshavare som är mer aktiva i förhållande till barnets skolgång. Skillnaden beror också på att även lärare och skolledare i större utsträckning valt sin skola. Men Skolverket ser också att "socioekonomiska strukturer", som vårdnadshavarens utbildningsnivå, påverkar värdena i inspektionerna. Elever i friskolor har generellt mer välutbildade vårdnadshavare än eleverna i kommunala skolor.

Friskolorna är alltså inte bättre för att skolan är bättre, utan för att man har ett mer tacksamt elevunderlag. Friskolor reproducerar och förstärker de klyftor som redan finns mellan rika och fattiga, högutbildade och lågutbildade, och dränerar samtidigt den kommunala skolan på resurser som borde gått till de elever som har störst behov. Rosengårds problem är alltså inte bristen på friskolor, utan bristen på ett tacksamt elevunderlag. Det borde faktiskt inte vara så svårt att förstå, ens för en liberal.

God ambulansservice i Skåne

2007-01-25T13:16:00.000+01:00

I senaste numret av Dagens samhälle refereras en jämförande undersökning av ambulanssjukvården, gjord av Glesbygdsverket. Den ger goda betyg till Region Skåne, där 86,4% av befolkningen nås inom 10 minuter vid larm, vilket innebär en 2:a plats efter Stockholm. Ännu bättre går det för Skåne när man jämför hur många personer som inte kan nås inom 20 minuter. Här hamnar Skåne på en ohotad första plats med endast 82 personer, att jämföra med 2:an Blekinge 1845 personer, eller Stockholms 12557 personer.

Tabellverket kan ses här och hela rapporten kan laddas hem här.

Man kan inte hur som helst jämföra utryckningstiderna, då de lokala förutsättningarna i glesbygdslänen ofta är bra mycket sämre. Men det är likväl ett gott betyg åt Region Skåne och de förstärkningar vi genomförde inom ambulanssjukvården under förra mandatperioden, både vad gäller förstärkt kompetens och förändrade uppdrag.

Noterbart är även att de 82 personer i Skåne som inte nås inom 20 minuter med nuvarande stationsplacering, inte alls får en förbättrad situation av den stationsomläggning som den borgerliga majoriteten talar om i budgeten. De bor nämligen varken i sydvästra eller i nordvästra Skåne.

2 dagar i Helsingör

2007-01-24T10:56:00.000+01:00

Den socialdemokratiska regionfullmäktigegruppen har under 2 dagar besökt LO-skolan i Helsingör för gruppöverläggningar. Där har vi diskuterat vår profil, vårt arbetssätt och hur vi når ut till våra väljare.

Det är glädjande att konstatera att vi har en aktiv och engagerad fullmäktigegrupp som vill diskutera mycket och veta ännu mer. Jag känner redan nu att det kommer att bli roliga fyra år ihop. Deltog gjorde även Skånedistriktets ordförande, Heléne Fritzon, vars make numera är vice ordförande i kollektivtrafiknämnden.

Bland mycket annat tar vi med oss två citat från vår gruppledare Uno Aldegren:

"Det ska vara gött att bli gammal i Skåne!" (Jo, han är göteborgare från början.)

"Välfärden kan ibland behöva sin skattehöjning." (I diskussion om den resursbrist inom vården som jag skrivit om tidigare.)

Paggan hos Lindström

2007-01-19T13:31:00.000+01:00

Förutom att rekommendera Lindströms hemsida för alla som ännu inte upptäckt den vill jag dela med mig av en fantastiskt rolig bild som ligger uppe idag.

Det blev Mona

2007-01-19T10:56:00.000+01:00

Ja, så har den nya partiledaren presenterats. Det blev som väntat Mona Sahlin. En förvisso färgstark person som överlevt fler skandaler än någon annan politiker jag kan komma på. Som Göran Greider skriver i Metro tyder det förvisso på att det är en person med stor inre styrka och drivkraft som ska väljas på kongressen i mars.
Själv hade jag hoppats på Carin Jämtin, eller egentligen vem som helst som inte funnits i den absoluta partitoppen och inte i nämnvärd utsträckning anpassat sig efter eller fjäskat för den heller. Det hade känts fräschare och mer framåtsyftande.
Många har pratat om att processen inte varit tillräckligt demokratisk, att hennes kontakter med fackföreningsrörelsen är för dåliga, att hon är för lat och uteblir för ofta från planerade möten och att hon inte känns tillräckligt fräsch i förhållande till det som varit. Och det är klart att processen borde öppnas för mer av medlemsinflytande, till exempel genom medlemsomröstning, så som flera andra socialdmeokratiska partier i Europa har. Och det är klart att Mona borde gått med i Handels redan när hon återvände till regeringen 1998 och hon aldrig skulle ha ställt upp på att driva lagen om strejkförbud och lönestopp i början av 90-talet (detta är den viktigaste invändningen mot Mona, alldeles oavsett att det inte bara var hennes förslag). Självklart är det oroväckande att hon uteblir från många möten (jo, detta har jag hört från fler håll än ett) och att hon uppfattas som ytlig och lat av de som arbetat nära henne. Och som sagt, ett namn som mer utstrålade frigörelse (uppgörelse?) från det gamla hade varit att föredra. Mona är tredje reserv och det vet nog inte minst Mona.
Vad jag hoppas att Mona gör är att hon slutar skylla sitt agerande under krispaketens tid på andra, och istället tar avstånd från de förslag som lades då. Det skulle vara välbehövligt om hon någonsin ska bättra på sina relationer med de inom facket som har tagit avstånd från henne.
Men vissa saker är faktiskt rätt bra med valberedningens nominering. Det är bra att det blir en kvinna, det är bra att vi nu får en partiledare som är både är rapp och lätt att förstå (även för 13-åringar) och det är bra att ledarskapet nu verkligen verkar ha kommit under luppen i partiet. Kanske kan det komma något bra ut av detta.
Socialdemokratin hade behövt en skjuts åt vänster inför nästa val. Det skulle behövas starkare fördömanden av internationell statsterrorism, starkare engagemang för arbetares villkor, en snabbare process för jämställdhet i arbetslivet, ett tydligt ställningstagande för att kvalitén i den offentliga skolan är överordnad friskolebolagens vinster, gärna ett nytt pensionssystem och det behövs ett skattesystem med mer omfördelning mellan välbeställda och fattiga i Sverige. Valet av Mona Sahlin kommer sannolikt inte att innebära detta.
Men fortfarande finns möjligheten att ett nytt ledarskap och kanske framförallt en ny ledarstil gör att det öppnas upp en friare och mer förutsättningslös diskussion kring de viktiga politiska frågorna. Då är ingenting omöjligt och ingenting uteslutet. Det är det jag håller tummarna för.

Stora rationaliseringsbeting i den skånska sjukvården

2007-01-17T10:46:00.000+01:00

Vad innebär det att lägga en budget där uppräkningen från föregående år är mindre än förväntad löne- och prisuppräkning? (Så som den borgerliga majoriteten gjort i Region Skåne.) Ja, det innebär självfallet att det måste ske besparingar eller rationaliseringar i någon form i verksamheten. Antingen ska samma volym produceras av mindre antal personer, eller också ska en mindre volym produceras av ett mindre antal personer. Ja, ett sista alternativ finns ju så klart och det är budgetunderskott. Fast sånt sysslar man helst inte med, eftersom det är olagligt.

På Hälso- och sjukvårdsnämndens sammanträde i måndags gavs en första antydan från tjänstemännen om ungefär i vilken storleksordning besparingarna ligger. Någonstans mellan 400-700 miljoner kronor, beroende på utfallet i avtalsrörelsen kommer sparbetingen att hamna på. Gissningsvis närmre 700, eftersom lönerörelsen inte förväntas bli återhållsam.
Det handlar alltså om besparingar, motsvarande att lägga ner ett medelstort sjukhus i Skåne. Jag undrar stilla var det ska sparas någonstans?

Den politiska retoriken från borgerligheten kommer att handla om att det nu finns akuta behov av att privatisera verksamheter för att den vägen rationalisera. Om underskottet ändå sticker iväg kan man hävda att man inte är klara ännu, utan är mitt i ett systemskifte. Detta sagt utan att göra anspråk på att vara eller vilja bli spin doctor åt högeralliansen. Men retoriken och mediabilden är ju trots allt det minsta bekymret. Det stora bekymret kommer att vara att tillgängligheten blir sämre, köerna längre och personalen alltmer pressad. Var skulden för detta hamnar struntar nog de som drabbas högaktningsfullt i.

Det stora problemet är så klart att man går för fort fram. En god ekonomi är viktig, och det har Region Skåne inte haft sedan borgerligheten lät ekonomin falla fritt mellan 2000-2002, och egentligen inte dessförinnan heller. Politiken som bedrevs då var inriktad på att rationalisera i verksamheten genom omfattande privatiseringar, och när det inte funkade sa man att man inte var färdiga ännu, men att tillgängligheten i varje fall var god. Ja, det är i stort sett ungefär vad jag förutspår kommer att hända nu också, men förmodligen kommer tidigare erfarenheter att leda till kraftigare åtstramningar än vad man var beredda att göra förra gången det begav sig.

Det finns möjligheter att låta ekonomin återhämta sig i långsammare takt än vad borgerligheten vill. Så länge utvecklingen går mot en starkare ekonomi finns det ingen anledning att ha så bråttom att det på ett dramatiskt sätt går ut över verksamheterna, det vill säga i första hand sjukvården. Men det är just vad man tänker sig ha. Samtidigt lägger man ut uppdragsvolymer till sjukvården som om ingenting hänt. Och för att ha råd med detta sänker man priset på utförda besök och behandlingar. Det innebär en form av osthyveleffekt, där varje verksamhet måste göra sina egna besparingar.
Tre scenarier:
1. Det finns för många anställda i Region Skåne idag för de volymer som produceras. Det går utmärkt att med bibehållen kvalitet friställa mellan 1200-2000 människor och ändå uppfylla de givna uppdragen till given kostnad. Kvaliteten i verksamheten bibehålls och vi uppnår god ekonomisk hushållning i regionen.
2. Det givna priset är för lågt. Verksamheterna utför givna uppdrag, men till en kostnad som överstiger budget. Kvaliteten och utvecklingen i verksamheterna bibehålls, men med rejäla budgetunderskott som följd, vilket får svåröverskådliga konsekvenser kommande år.
3. Den givna volymen är för hög i förhållande till befintliga resurser. Verksamheterna håller budget, bland annat genom friställningar, men lyckas därmed inte producera de givna uppdragen. Kvaliteten och tillgängligheten i verksamheterna försämras, vilket får svåröverskådliga konsekvenser.

Vilket är då troligast? Ja, en tänkbar utveckling är en blandning mellan 2 och 3, det vill säga kvaliteten försämras och budgeten hålls inte, eftersom den betraktas som orealistisk i verksamheterna. 700 miljoner i sprabeting på ett år är tokigt mycket pengar. Kanske får vi en borgerlig majoritet som börjar prata skattehöjning om något år. Hade inte det varit en sedelärande berättelse?

Ingrid Lennerwald svarar

2007-01-17T10:40:00.000+01:00

Häromdagen publicerades Ingrids svar på Henrik Hammars artikel i Kristianstadsbladet som jag skrivit om tidigare. Den artikeln går att läsa här.

Trovärdigt vurmande för ekonomin?

2007-01-10T16:40:00.000+01:00

Ingrid Lennerwald är socialdemokraternas gruppledare i Hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Skåne. I en artikel publicerad i Kristianstadsbladet 3 januari angriper hon den borgerliga majoritetens budgetförslag för regionen.

Det utlovades inte mindre än 530 miljoner kronor mer än vad man hade för avsikt att hålla. Pengarna som nu läggs till vården räcker inte ens till att räkna upp lönerna för de anställda. Allt prat om satsningar inom vården blir därmed bara prat. I stället väntar neddragningar och uppsägningar. Det är inget annat än ett stort svek mot de skånska väljarna.

Ett differens på en halv miljard mellan utlovade satsningar och beslutad budget är väl värd att uppmärksamma tycker jag. Även införandet av patientavgifter för barn angrips av Ingrid.

Nåväl. Igår kom svaret från den nytillträdde ordföranden i Hälso- och sjukvårdsnämnden, moderaten Henrik Hammar. Notera nu hur halvmiljardsveket inte nämns med ett enda ord. Istället lyfts ett i borgerligheten nyvunnet vurmande för god ekonomisk hushållning fram.

Att trycka ut så mycket resurser som möjligt i verksamheten utan att trygga framtiden, som s vill göra i sin budget, är oansvarigt.

Detta är alltså en lektion levererad av samma företrädare som 2002 lämnade ifrån sig en ekonomi i fritt fall och med underskott på 1,8 miljarder kronor. Det underskott som s med v och mp lyckats vända till balans och överskott. Det är också en något annorlunda bedömning av vår budget jämfört med i juni månad då den beskylldes för att innehålla för lite satsningar. (Vårt budgetförslag i december var i stort sett samma som den preliminära budget som togs av regionfullmäktige i juni månad, och som vi också gick till val på.) Tvära kast i politiken.

Frågan om varför borgerligheten lovade en halv miljard mer till vården i Skåne än vad man hade för avsikt att leverera förblir obesvarad. En tanke som ligger nära till hands är ju att man medvetet friserade siffrorna för att vinna makten till varje pris. Det kommer jag att tro tills man visar på något annat.

PS. Region Skånes budget finns här. Jämför gärna med högeralliansens junibudget här. DS.

Wanja stödjer Mona

2007-01-09T13:42:00.000+01:00

I en artikel i DN idag levereras ett smått sensationellt uttalande av LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin.

Det finns inte någon grund för påståendena att Sahlins kontakter med facket är dåliga, anser hon.

Detta motsägs på ett ganska direkt sätt av ordföranden i LO-distriktet i Skåne, Claes Bloch. I Skånska Dagbladet, som har en usel hemsida, säger han bland annat att

För fackens del är det fullständigt omöjligt med Mona Sahlin. (...) folk har mejlat och sagt att "blir det Mona Sahlin så lämnar jag partiet (...) vi kommer inte att acceptera Mona Sahlin bara för att det är en av få tjejer som är kvar.

Helt grundlöst verkar det i alla fall inte vara att det finns nån form av motsättning mellan Mona Sahlin och fackföreningsrörelsen.

Du skall icke tolka del 2

2007-01-08T13:52:00.000+01:00

När jag ändå är inne på ämnet tolkning vill jag även berätta att Sverigedemokraternas stora nummer vid budgetbehandling i Region Skåne var att rätten till tolk inom sjukvården, för människor med annat modersmål, ska avskaffas. Människor med svåra smärtor eller skrikande ungar ska alltså inte kunna berätta för läkaren var det gör ont, eller kunna få reda på vad som är fel. Skälet till detta är enligt uppgift att det finns för få incitament för invandrare att lära sig svenska (som om det inte räckte med nästan garanterad arbetslöshet). I konsten att vara inhuman att Sverigedemokraterna ett i sanning framstående parti.

Läs hela Sverigedemokraternas yrkande och protokollsanteckning i styrelsens protokoll. I protokollsanteckningen förklaras bland annat att det saknas belägg för att etnisk mångfald är bra för en organisation, vilket bekräftas av etnicitetsforskaren Per Broomé. Vi som trots tillgänglig forskning hävdar att det är positivt att jobba med ökad mångfald "förfalskar vetenskapliga rapporter". Jag tog kontakt med denna Per Broomé, som för övrigt jobbar på Malmö högskola, och han hade ett lite annat perspektiv. Han hävdade att den som använde hans forskning på det viset förfalskade hans rapporter, och kanske allvarligare, hans egen inställning till värdet av mångfaldsarbete. Jaja, så det kan gå. Kanske därför läge att påminna om ett annat av buden.

"Du skall icke bära falsk vittnesbörd"

"Du skall icke tolka"

2007-01-08T13:23:00.000+01:00

Ja, det var Carl Bildt som levererade detta 13:e eller 14:e bud till en tv4-journalist i helgen. Carl Bildt är en person man kan tycka till om på flera olika sätt, men faktum är att just detta uttalande, i stridens hetta, är ganska tänkvärt.

Vid varje intervju med politiker syns ett antagonistiskt förhållande mellan journalisten och politikern. Journalisten har förvisso i uppdrag att inte låta politikern stå helt oemotsagd, men det som också ofta är uppenbart är att journalisten har ett eget mål om vad som ska bli resultatet av intervjun. En alldeles egen agenda. Samtidigt har givetvis politikern ett eget mål om vilka frågor han eller hon vill ska bli besvarade under intervjun. Denna inbyggda motsättning gör att journalisten känner ett behov av att, under pågående intervju, göra egna tolkningar av Carl Bildts svar. Därav det 13:e budet "Du skall icke tolka, du ska låta mig svara på dina frågor!".

Att den politiska rapporteringen sker helt på politikernas villkor är självklart inte önskvärt, men inte heller att det slår över till en såpa med K-G Bergström som producent. Ska väljarna kunna utkräva ansvar från sina folkvalda måste de åtminstone få tala till punkt.

Rivstart i politiken

2007-01-08T11:56:00.000+01:00

Vecka 2 rivstartar den politiska verksamheten på alla nivåer. Alla är tillbaka efter att ha varit lediga eller gått på sparlåga i ett par veckor, och alla möten är inplanerade mer eller mindre samtidigt. För egen del ser jag fram emot att det första mötet med s-gruppen i Hälso- och sjukvårdsnämnden på torsdag. För att klara av en bra, hård och granskande oppositionspolitik krävs att hela gruppen är aktiv och engagerad. Så är jag alldeles övertygad om är fallet.

Första gruppmötet med i stadsdelsfullmäktige Rosengård, där jag sitter med från årsskiftet, är också denna vecka. Då medverkar även vänsterpariet och miljöpartiet, vilket känns viktigt. Gemensamma gruppmöten på alla nivåer behövs i Malmö för att samarbetet ska vara stabilt alla fyra år. Överhuvudtaget ska det bli spännande att jobba i en stadsdel med en egen identitet, till skillnad från Centrum där jag suttit tidigare. (Jag tror att det totalt är en handfull människor i Malmö som kan peka ut på en karta var gränserna mellan Centrum, Västra innerstaden och Södra innerstaden går.)

För övrigt har det under mellandagarna rapporterats i både radio och tidningar om att Region Skåne på försök inom vissa förvaltningar ska arbeta med avidentifierade jobbansökningar. Det är ett uppdrag som vi gav förra våren efter en statlig utredning som sa just detta. Majoriteten tog sedan bort dessa skrivningar ur Region Skånes budget, men en del försök kommer att genomföras ändå. Jag ser fram emot att få se resultaten av detta. Alla sätt att minimera vardagsdiskrimineringen på arbetsmarknaden måste prövas och de offentliga arbetsgivarna skall vara föredömen.

Välkommen till Region Skåne

2007-01-04T14:23:00.000+01:00

Detta har hänt:
Region Skåne ansvarar för sjukvård och regional utveckling i Skånes 33 kommuner. Regionen föddes 1998 när tre landsting slogs ihop. De första fyra åren styrde en borgerlig fyrklöver, stödda av främlingsfientliga Skånes väl. 2002 -2006 styrde socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Vid maktskiftet hade regionen ett underskott på 1,8 miljarder kronor. Vilka konsekvenser detta fått, kontra borde ha fått, har diskuterats flitigt under förra mandatperioden.
I 2006 års val gick socialdemokraterna tillbaka kraftigt, medan moderaterna och sverigedemokraterna rönte stora framgångar. Även Centerpartiet och Miljöpartiet gick framåt något, medan övriga partier backade. De fyra borgerliga partierna fick inte egen majoritet, men lyckades till slut få med miljöpartiet i en nytt borgerligt majoritetsstyre. Därmed får inte Sverigedemokraterna, som gick från 0 till 10 mandat, någon vågmästarställning i regionfullmäktige.
I och med årsskiftet innehar den nya majoriteten ordförandeskapet i samtliga nämnder och styrelser i Region Skåne. Rollen som oppositionsparti kan därmed axlas på riktigt allvar. Välkommen att hänga med!

En god fortsättning och ett gott minne

2007-01-04T14:07:00.000+01:00

Några dagar in på det nya året uppfyller jag ett nyårslöfte från förra nyårsafton. Jag lovade då att jag skulle börja skriva dagbok för att bättra på mitt minne. Jag har en fantastisk förmåga att glömma saker, framförallt möten och situationer, som varit viktiga för andra människor, inte minst min fru. Å andra sidan glömmer jag sällan ett telefonnummer. Det blir en blogg och det återstår verkligen att se vad som blir av den. Kanske glömmer jag även den.

PS. En fårskinnsklädd laminostol med pall kostar närmare 9000 kronor. Just en sådan ska från och med januari stå i vårt vardagsrum. Är det en skön stol? Mycket. Är det ett bra pris? Icke. DS.