Valfrihet igen

Ett nytt vårdval inom kataraktkirurgin är alltså nästa steg i Skåne. Om det kan man ju säga en del så det får bli en snabb bloggkommentar.

För det första: Det som kallas för vårdvalsmodeller eller valfrihetsmodeller innehåller alltid fri etableringsrätt och fri dragningsrätt för privata vårdgivare på skattemedel. Priset är alltid att den politiska styrningen urholkas och att beslut om var vård ska bedrivas, hur mycket och när flyttas till vinstmaximerande aktörer. Det kan ju låta bra ibland. Politiken är ju så trög och politiker är ju om möjligt ännu trögare så låt då någon annan fatta besluten utifrån vilka kriterier som helst så det går undan.

Och problemet blir då att ingen längre kan garantera ett jämnt, utifrån behovs- och likabehandlingsprinciper, fördelat utbud ur ett demografiskt, geografiskt eller socioekonomiskt perspektiv. De där allmängiltiga principerna som de politiska styrinstrumenten, om än trubbiga, är tänkta att värna kastas ut och ersätts av rena lönsamhetskalkyler. Och missförstå mig rätt, det behövs ersättningssystem i vården som ger ekonomiska incitament till måluppfyllelse både för privata och offentliga vårdgivare. Det är den rena marknadsekonomin inom hälso- och sjukvården som oroar mig. För att den känner inga behovs- och likabehandlingsprinciper.

Så långt det principiella. Vad händer nu i sak med operationerna av grå starr? Jo, det blir säkert succé. Köerna kommer att försvinna ganska snabbt. Inför man ett system med god lönsamhet och fri dragningsrätt på pengarna kommer marknadslösningen naturligtvis att ta bort kön. Det kommer att ske till priset av en initialt kraftig kostnadsökning på åtskilliga miljoner när kön arbetas av. Det kommer att innebära en viss, oklart hur stor, kompetensflykt från de offentliga ögonklinikerna. Det kommer att innebära en svår konkurrenssituation när kön har betats av och vi istället får en överetablering, som kan gå ut över såväl offentliga som privata aktörer. Så länge kostnaderna för exit hålls låga (och varför skulle de inte det?) kommer det sistnämnda dock inte att ha någon större betydelse initialt.

Men det måste väl ändå i grunden vara bra? Blindhet, vilket ju är symptomet på diagnosen grå starr, är ett synnerligen allvarligt funktionshinder och alla lösningar som hjälper människor att bli av med detta är ju rimligen bra. Jepp, men det finns faktiskt fler lösningar som inte ger de problem som ett valfrihetssystem innebär. Som är bättre. Det är inte så att våra verksamheter gör färre gråstarroperationer än vad de blir ombedda att göra. De totalt utlagda uppdragen för gråstarroperationer uppfylldes i princip jämnt upp till 100% 2010. Av detta kan vi ana oss till att det inte krävs så mycket mer än ett större utlagt uppdrag för att köerna ska kunna betas av (skälet till att verksamheterna inte kan göra mer än det utlagda uppdraget är att de inte får betalt för det).

Och då är vi tillbaks till att det handlar om pengarna och prioriteringarna. Om nu de här pengarna finns och vi föredrar att prioritera en utbyggd operationskapacitet inom kataraktkirurgin före till exempel fler vårdplatser på de stora akutsjukhusen, då kan vi göra det utan ett nytt vårdval. (Med ett lite högre skatteuttag skulle vi naturligtvis kunna göra både och.) Problemet med den borgerliga majoriteten i Region Skåne tycks vara att man bara är beredd att lägga ut extra pengar om det står privata entreprenörer på andra sidan och tar emot. Så jag förutspår att ökade resurser till kataraktkirurgin kommer att leda till god lönsamhet för Aleris, Capio och Carema, kortare köer för patienterna och budgetunderskott samt kompetensflykt för Region Skåne. Och jag förutspår fortsatt knapphet för akutsjukvården och psykiatrin samt alltjämt kronisk vårdplatsbrist på sjukhusen.