Tobaksmoralism?

Det här var ju faktiskt lite munter läsning. Citatet av mig är nästan korrekt.

Vår personal ska inte röka, inte snusa och inte dricka sprit, sade Daniel Hedén (S).

Det som fallit bort är att jag specficerade att det gällde på arbetstid och vid möte med patienter. Det skulle ju onekligen vara lite konstigt om jag också hade synpunkter på personalens groggande på lediga fredagkvällar. Och det där med spriten var ju lite med glimten i ögat eftersom ärendet handlade om tobak.

Nåväl, har man varit i tidningen är det väl läge för en bloggkommentar. Regionfullmäktige antog alltså en tobakspolicy igår. Det är i sig ingen kontroversiell händelse. Den innehåller två delar. Dels det generella perspektivet där vi antar en strategi för hur vi som sjukvårdshuvudman och offentlig aktör kan arbeta med att minska bruket av tobak i samhället. Dels är det arbetsgivarperspektivet där vi som stor arbetsgivare antar riktlinjer för tobaksbruket i den egna organisationen. Och naturligtvis får det senare allra störst uppmärksamhet eftersom det i det fallet handlar om lätt identifierbara personer som direkt påverkas av riktlinjer. Ingen vet ju, som en jämförelse, exakt vem det är som börjar röka, låter bli att börja eller lyckas sluta till följd av förtjänster eller tillkortakommanden i sjukvårdens tobaksförebyggande arbete. Men i ett långsiktigt samhällsperspektiv är naturligtvis den effekten egentligen mer intressant.

En given och väntad följd av en sådan riktlinje är att de rökare som redan idag finns i organisationen kan känna sig trampade på tårna. Några av dessa sitter i regionfullmäktige och den mest talföre av dessa var igår moderaten Carl-Axel Roslund.

Och eftersom Roslunds argumentation var en sådan exakt karikatyr av hur det nästan alltid låter när denna fråga diskuteras blir det också en bra utgångspunkt för en motivering till varför nästan samtliga ledamöter trots allt röstade ja till policyn. Så vi tar det i tur och ordning.

1. Rökning är den enskildes val. Min ensak. Det ska alla andra bara skita i.

Ett moraliskt ställningstagande som är lätt att dela. Och helt sant i mikroperspektiv. Så länge Carl-Axel inte tillhör min familj, min släkt, mina vänner, mina kolleger eller mina anställda (och det gör han inte) har Carl-Axels rökande inga som helst effekter på mig, socialt, ekonomiskt eller medicinskt.

Finns emellertid någon form av synlig social eller ekonomisk relation är det lättare att ha synpunkter på ett individplan. Som till exempel när vi som arbetsgivare väljer att införa riktlinjer om rökning under arbetstid. Eller när barnen ber sina föräldrar att sluta röka (eller vice versa). Så även om vi valde att betrakta rökning som först och främst ett individproblem så är det lätt att föreställa sig situationer när rökningen innebär risker och skapar oönskade konsekvenser för andra. Ofta finns en bred uppslutning kring att det i sådana fall bör finnas regler som minimerar eller tar bort sådana konsekvenser. Rökförbudet på krogen har idag ett brett allmänt stöd. Liksom högerregeln i trafiken.

Men rökningen innebär framförallt strukturellt betingade problem. Det stora problemet är ju inte att Carl-Axel röker. Det är ju att konsekvenserna av tusentals individers enskilda val att börja röka, på samhällsnivå ackumuleras till stora samhällskostnader i form av sjukvårds- och sjukskrivningskostnader, produktionsbortfall, försämrad folkhälsa och miljöförstöring. Dessa kostnader betalar även de som inte röker. Därför kan rökning inte enbart betraktas som ett individproblem, utan även som ett samhällsproblem. (Observera att detta blir extra tydligt när vi finansierar sjukvård och sjukförsäkring gemensamt, men att detta inte är en nödvändig förutsättning för att angripa rökningen som ett samhällsproblem.)

Att jag ser rökning generellt som ett problem, även om jag inte känner varje enskild rökare innebär emellertid inte att jag tycker det är en bra idé att moralisera över andra människors rökande. Dels därför att valet att börja röka, förvisso är ett val men inte alltid ett fritt val. Det påverkas av utbildningsnivå och ekonomi, men också av föräldrarnas vanor, grupptryck, traditioner etc. Dels för att det inte är av moraliska skäl som det kan vara svårt att sluta röka när man en gång börjat (det sägs av de som kände honom att Björn Afzelius var den viljestarkaste människa som nånsin levat, likväl lyckades han inte sluta röka ens efter beskedet om sin lungcancer). Och kanske framförallt för att det lär vara det sämsta sättet att nå fram till människor. Istället bör man arbeta brett och strukturellt med tobaksprevention och den som vill och orkar får ju gärna läsa den policy som antogs igår.

2. Det är ”livskvalitet”
Argumentet att det smakar gott och är en social grej är ju faktisk helt giltigt. Sådant som människor behöver för att må bra, och som inte skadar andra (och helst inte de själva heller) ska man ju uppmuntra, inte motarbeta. Problemet blir ju att det andra kriteriet inte uppfylls i det här fallet.

3. Det finns annat riskfyllt beteende som är minst lika farligt
Ja, hur kan det egentligen vara att vi tillåter ätandet av sötsaker på arbetstid, men inte rökning? Och hur är det med alla andra riskfyllda beteenden som idrottande, bilkörning mm? Varför ska just rökaren behöva ta hela smällen? Till att börja med är antagandet i argumentet ganska orättvist. Det jobbas mycket med att förebygga skador inom idrotten, det spenderas väldigt mycket pengar på trafiksäkerhet och det finns många exempel på många arbetsgivare som med hjälp av fruktkorgar och annat försöker göra det enklare att välja äpplet före kexchokladet när suget tränger sig på. Men det är också sant att rökningen intar en särställning bland hälsoproblem i samhället. Det är helt enkelt inte sant att andra problem och beteenden är ”lika illa”. Det finns ingen sådan quick fix som över en natt skulle förbättra hälsan, förlänga liv och minska kostnader i samhället som om all rökning i samhället upphörde imorgon. Vi talar om ofantliga mängder av onödigt lidande och onödiga kostnader som orsakas direkt eller indirekt av rökningen. Därför är tobaksprevention särskilt viktigt.

4. Tobaksskatten uppväger de samhällskostnader som rökningen orsakar
Inte ens i närheten av att vara sant. Och de erfarenheter som finns av att ytterligare försöka höja tobaksskatten är ju att det inte direkt minskar rökandet, utan snarare ökar privatimport och smuggling av cigarretter.

5. Det finns andra beteenden som innebär produktivitetsförluster i arbetslivet
Sant. Och följaktligen finns många exempel på arbetsgivare som begränsar tillgången till exempelvis Facebook i sina egna nätverk. Region Skåne är ett exempel på en sådan arbetsgivare. Det är alltså fullt möjligt att jobba med flera problem samtidigt. Återigen intar dock rökningen en särställning i förhållande till exempelvis facebook och surfande, då den inte bara innebär produktivitetsförluster i form av ständigt återkommande rökpauser, utan även i form av ohälsa och sjukskrivningar.

Avslutningsvis. Riktlinjer för rökning under arbetstid kan av flera skäl vara motiverade alldeles oavsett arbetsplats. Men Region Skåne är, som sjukvårdshuvudman, naturligtvis ett specialfall. Vårt uppdrag är så effektivt som möjligt bidra till en god hälsa i befolkningen. Och en av de absolut viktigaste framtidsfrågorna för att lyckas med det är att få bukt med rökningen. Detta vet vi. Vårdpersonalens, våra anställdas, rökning handlar därför inte bara om huruvida de går sjukskrivna mycket eller ej, utan även om signalsystem. Sjukvårdens expertkunskaper och höga förtroende är oerhört centrala för att övertyga människor om att göra hälsosamma levnadsval. Jag är övertygad om att den läkare som avråder sina patienter från rökning, och sen själv gåt ut och tar några bloss kommer att vara mindre framgångsrik än den som inte röker. Folk har vanligtvis inte mycket till övers för dubbelmoral. Samma signalsystem gäller naturligtvis för oss förtroendevalda som nu antagit riktlinjer för de anställda. Det borde vara självklart att vi också följer samma regler, trots att de rent formellt inte kan omfatta oss. Därför att folk gillar inte dubbelmoral. Jag låter emellertid det vara det enda rent moraliska ställningstagandet i den här debatten. För tobaksprevention behöver inte motiveras med moral.

Blev långt det här. Så det kan bli :)