När näringslivets språkrör hittar hem

Hans Dahlgren ska visst lämna partiet. En tämligen anonym figur i det allmänna medvetandet, men ändå en person som innehaft inflytelserika positioner, först inom det socialdemokratiska partiet och sedan som lobbyist för privata näringslivet, mer specifikt för vårdföretagarna och sedan för praktikertjänst. I sin yrkesutövning som lobbyist för näringslivet har han emellertid ständigt använt sin tidigare position inom socialdemokratin som någon form av argumentationsbas. Det är nog rätt bra att han nu avser att sluta med det.

För det räcker med att läsa några av hans artiklar för att konstatera att det var längesen han ville socialdemokratin, och dess väljarbas, väl. Istället har han i sin yrkesroll aktivt bedrivit opinion mot den socialdemokratiska vårdpolitiken. Särskilt är ju hans vurmande för etableringsfrihet inom primärvården svårförståeligt ur ett (S)-perspektiv, men desto mer lättbegripligt ur ett vårdföretagarperspektiv. Och då känns det ju bra konstigt att åsikterna förfäktas med den före detta partitjänstemannen Dahlgren som avsändare, och inte näringslivslobbyisten (och centerpartisten). Det andra som är påtagligt är ju den totala avsaknaden av någon form av klassanalys i verklighetsbeskrivningarna. När han tycker socialdemokratin har svårt att "se verkligheten som den är" syftar han på oförmågan att acceptera regeringens politik på socialförsäkrings- och välfärdsområdet. Verkligheten i detta fall är att breda lager av medelklassen inte drabbats särskilt hårt av detta och att det därför inte finns någon väg tillbaka. Det verkligt svåra med verklighetsbeskrivningar är ju emellertid förmågan att inse att verkligheten kan te sig lite olika beroende på vem man frågar och vem som får komma till tals. Och utan den förmågan kan aldrig socialdemokratin hitta hem. Vare sig vi utformar en ny vårdpolitik, socialförsäkringspolitik eller arbetsmarknadspolitik. Därför är det faktiskt skönt att näringslivets språkrör nu har hittat hem, även politiskt.