Primegate verkar inte ta slut än på ett tag. En eller flera medlemmar har i brev till partistyrelsen krävt att Niklas Nordström utesluts ur partiet. Samtidigt verkar han själv jobba hårt för att rädda ansiktet. Igår i artikel i Göteborgsposten målar han upp sig själv som den modige sanningssägaren som vågar gå emot strömmen i en ogästvänlig omgivning. Stackars Niklas. Den obekväma sanningen han försöker vinna gehör för är den kontroversiella frågan om ekonomisk tillväxt. Han påstår faktiskt att skälet till att det nu finns människor som vill utesluta honom ur partiet (jag är inte en av dessa) är att han förespråkar en tillväxtvänlig politik. Och han är inte ens ironisk när han gör det. Han försöker inte ens förklara hur han tänkte när han tog emot 4 miljoner kronor av Svenskt näringsliv för att, under egen täckmantel, driva deras särintressen internt i Socialdemokratin.
Riktigt magstarkt blir det när han målar upp sig själv som den som bäst företräder den klassiska socialdemokratin från 50- och 60-talen då tillväxten var hög och strukturomvandlingen var rekordsnabb. Alltså under den tiden då vi mer eller mindre rutinmässigt höjde skatter för att ha råd med en expansiv välfärdspolitik. När vi bedrev aktiv jämlikhetspolitik även på löneområdet genom den solidariska lönepolitiken som samtidigt snabbade på strukturomvandlingen. Den politiken anser nu Niklas Nordström att man bäst företräder genom att försvara skattesänkningar om hundratals miljarder, rut-avdrag och en "mer flexibel" arbetsrätt. Det är lite roligt faktiskt. För allra svårast att förstå är trots allt kopplingen mellan den politik som Nordström idag företräder (rut-avdrag) och omvandlingstrycket på svensk industri.
Och för att säga något snabbt om tillväxten så är den naturligtvis oerhört viktig, ja rentav oundgänglig om inte en växande och åldrande befolkning ska leda till en generell sänkning av människors livskvalitet. Men för den som förespråkar jämlikhet är tillväxten ointressant om vi inte också har en politik för hur den ska fördelas och leda till att alla människor kan leva ett friskt och rikt liv. Om ökad rikedom inte leder till minskad fattigdom är väldigt lite vunnet. Tillväxten är en nödvändig förutsättning för välfärden. Men den leder inte automatiskt dit, som Nordström tycks tro. För det behövs en offensiv fördelningspolitik. Och en sådan politik har jag faktiskt aldrig hört Niklas Nordström tala sig varm för.
Det finns ingenting kontroversiellt i det Nordström säger i sin artikel. Ändå hävdar han att han motarbetas mot just den bakgrunden. Riktigt så verklighetsfrånvänd är nu sannolikt inte Niklas Nordström. Jag gissar att skälet till att han beter sig som han gör snarare är rent företagsekonomiskt. Han håller på att bli bränd i partiet. Och blir han det kommer inte Svenskt Näringsliv att vara intresserade av att betala honom 4 miljoner kronor för att bedriva deras opinionsarbete inom Socialdemokratin. Man kan anta att detta skulle vara kännbart.
onsdagen den 19:e januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Man kan ju fundera på det kloka i att låsa in stora grupper på arbetsmarknaden i okvalificerade tjänster utan några större möjligheter till produktivitetsförbättringar. Det enda rimliga är att människor får en riktig utbildning som kan ge ett kvalificerat jobb. Men istället har man dragit ner KomVux och nästan avskaffat arbetsmarknadsutbildningarna (i december var det bara drygt 5000 personer i arbetsmarknadsutbildning).
Jag trodde att vi skulle vara på väg in i kunskapssamhället, inte putsa-fönster-och-skotta-snö-samhället..
Det tycker jag absolut att man ska fundera på. Aktiv arbetsmarknadspolitik med vuxenutbildning, yrkesutbildningar och bra praktikplatser är ju rätt mycket mer framåtsyftande än skattesubventioner av låglönesektorer. Men man ska nog inte heller tänka bort behovet av en arbetsmarknad även för de som inte har en längre utbildning eller för all del det ständigt återkommande behovet för många människor att putsa sina fönster eller skotta snö. Sånt behövs ju även i ett kunskapssamhälle. Frågan är bara varför vi aktivt vill styra konsumtionen dit med skattesubventioner, och hur en sådan användning av skattemedel slår fördelningspolitiskt.
(För jag antar att det var rut-avdragen du tänkte på.)
Skicka en kommentar